Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/299

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

295


Sång 19.
Ur den svarta Tuoni-älven,
Manalas urgamla flöde,
Utan nät och utan dragnot,
Utan några andra redskap!»
 Hjälp hos jungfrun nu han finner,
Detta råd hon giver honom:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Var för ingen del bekymrad!
Hamra nu en eldfull havsörn,
180. En vitfärgad väldig fågel;
Den skall gripa stora gäddan,
Fånga feta, flinka fisken,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga.»
 Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Hamrar sig en eldig havsörn,
En vitfärgad, väldig fågel;
Örnens klor av järn han smider,
190. Formar utav stål dess fötter,
Vingarna av båtens sidor;
Själv på vingarna han stiger,
Upp på örnens vingbensspetsar.
 Därpå talar han till örnen,
Råder så den starka fågeln:
»Du min örn, min egen fågel!
Flyg och ila, dit jag bjuder:
Till den svarta Tuoni-älven,
200. Ner till Manala, det låga,