Den här sidan har korrekturlästs


Eleganta rum för resande
Svanfeldts Hotell
Eleganta rum för resande
serverar middagar och supéer á la carte och efter beställning samt sexor till olika pris.
Första klassens restauration.
Enskilda rum för såväl damer som slutna sällskaper finnas.

Table d'hôte

serveras från 2—5 e. m.

à 1 kr. 25 öre (smörgåsbord och 3 rätter mat)
à 1 kr. 50 öre (smörgåsbord och 4 rätter mat)
Middagsbiljetter tillhandahållas à 30 kr. per månad.
Hel inackordering (med smörgåsbord och 3 rätter mat till middag) à 50 kr. pr månad
167 Vördsamt
Sal. Svanfeldt.
Man spricht deutsch — English spoken — On parle français.

— Rösträttsmötet i Örebro öppnades i torsdags eftermiddag i arbetareföreningens lokal.

Till ordförande utsågs d:r David Bergström från Stockholm och till sekreterare redaktör Bülow från Lund; vice ordförande blefwo riksdagsman Hahn från Örebro och redaktör Hellberg från Karlstad. Vice sekreterare blefwo folkskolläraren Ahlén från Grängesberg samt jur. stud. Gallers från Finspong. Ytterligare waldes kassakomiterade och revisorer, hwarpå beslöts att tillsätta tre utskott på sju ordinarie medlemmar hwartdera, men med yttranderätt för samtliga mötets ledamöter, nemligen ett organisationsutskott, ett för ekonomiska frågor samt ett för s. k. fraktionsfrågor.

En stunds debatt uppstod om den frågan, huruwida i utskotten skulle kunna som ordinarie medlemmar med rösträtt wäljas äfwen enskilda mötesdeltagare. Med 29 röster mot 22 beslöts emellertid att endast ombud för rösträttsföreningar borde inwäljas i utskotten. De tre utskotten blefwo derpå tillsatta.

35 motioner föreligga till behandling. I mötet deltaga ett 70-tal ombud samt 7 enskilda deltagare.

Enligt telegram i fredags middag till Sw. D. har mötets utskott fått följande sammansättning: I 1:sta utskottet är redaktör Kjellberg ordförande och boktryckerifaktor Österberg sekreterare, i 2:dra utskottet folkskolläraren Lindblad ordförande och boktryckaren Malmgren sekreterare, i 3:dje utskottet bokbindaren Roos ordförande och redaktör Hellberg sekreterare.

På fredagen hade utskotten sammanträde, hwarwid 3:dje utskottet, hwars förhandlingar äro af mera allmänt intresse, ifråga om en swensk nationaldag framhållit Engelbrektsminnet såsom grundläggande för nationens enhet och egnadt att upplifwa de politiskt rättslöse till arbete för medborgerliga rättigheter, samt förordat ett uttalande till tidningspressen om understöd i rösträttsarbetet.

— Walen till Första kammaren. Så widt hittills är kändt komma tolf ledamöter af Första kammaren att inom kort wäljas.

I tur att ur kammaren afgå äro följande representanter, hwilka fullgjort sitt nio-års-mandat, nemligen för Hallands län landshöfdingen L. W. S. Lothigius, för Elfsborgs län hofmarskalken frih. A. R. von Kræmer, statsrådet frih. F. von Essen och grosshandlaren P. Em. Lithander, för Gefleborgs län bruksegaren Ch. Lundeberg samt för Westerbottens län f. kommendören R. F. von Hedenberg och generaldirektören Aug. Almén.

Afsägelser ha ingifwits af friherre Sten Leijonhufwud (Södermanlands län), fabriksidkaren L. J. Wingqwist (Elfsborgs län) och grosshandlaren M. Arhusiander (Westernorrlands län).

— Slut med swenska jernmarknaden på Tyskland. I sin berättelse rörande jerninförseln till Tyskland skrifwer swensk-norska generalkonsultatet i Stettin till kommerskollegium: “Handeln med swenskt jern aftager fortfarande, och torde, som förhållandena woro år 1893, detsamma äfwen blifwa följande under år 1894. Tysklands jern har nu, sedan Siemens Martins-metod för jernets rensning allmänt kommit till anwändning, blifwit så godt, att det swenska jernet, förnämliglast walsjern, nu ej längre behöfwes i Tyskland. Följden har blifwit, att, då det tyska jernet numera nära nog kan jemföras med det swenska och dessutom är billigare, Tyskland söker så mycket som möjligt undwara all import af swenskt jern.”

— Rykte om ministerkris. Ett rykte förmäler, enligt hwad i privattelegram till “Helsingborgsposten” uppgifwes, att om jordbrukarnes fordran på en snar tullförhöjning skulle segra inom konseljen, komme troligen i följd af tullfrågans och norska frågans beröring statsministern Boström att utträda ur regeringen och med honom dess andre excellens, utrikesministern Lewenhaupt. Och ett annat rykte har redan wetat utpeka statsrådet L. Åkerhielm som hr Boströms efterträdare och höfdingen i Upsala län L. Douglas såsom den, hwilken skulle aflösa grefwe Lewenhaupt.

— Revolverdramat i Upsala.. Swea hofrätt har i likhet med Upsala rådhusrätt till lifstids straffarbete och ständig wanfred för mord dömt O. J. Lindahl, som den 30 maj i år på Flustret med revolver skjutit sin trolofwade Hildur Ahlström, så att döden följt.

— Grefwinna — folkskollärarinna. Till lärarinna wid Mjölnarströms folkskola på Ljusterö har utnämnts fröken Elvira Creutz, tillhörande grefliga ätten Creutz.

— För lingonexportörer att beakta. Beträffande exporten af lingon från Swerige till Tyskland skrifwer swensk-norska generalkonsulatet i Stettin, att importen dit af lingon allt mer och mer tilltager. Under år 1893 infördes till Stettin från Swerige 582 tons emot 372 tons under 1892.

Generalkonsuln derstädes påpekar, att det är af stor wigt att exportörerna ytterst noggrant emballera lingonen, att derwarande köpare åstunda att lingonen skickas i tudelade trälådor, som äro 100 cm. långa, 50 cm. breda och 20 cm. höga, samt att locket bör wara af spjelor på det luften må ha fritt spelrum.

Prisen å lingon woro i Stettin förra året högst 26 och lägst 16 mark per 100 kg. och frakten från Swerige omkring 1 mark per låda.

— Om rågmarknaden i Riga skrifwer en korrespondent derifrån: Hela werlden förhåller sig för närwarande afwaktande. Det är denna brist på köplust, som gör att prisnoteringarna nu ställa sig så lågt.

Här utbjuder leverantörerna råg mycket billigt, men naturligtwis ej disponibel wara, utan på leverans, och det får anses mycket twifwelaktigt om effektiv wara kan levereras så billigt, äfwen om skörden wisar sig öfwer förwäntan glänsande. Wid närwarande prisnotering får producenten för 1 pund råg 20 kopek, hwilket är detsamma som 20 öre pr lispund; och som arbetslönerna i det inre äro orimligt höga, så får nog mycken spanmål blifwa stående på halmen oskuren. Många landtbrukare försöka sälja spanmålen såsom den står på fältet, men hwem skall köpa den?

Korn och hafre håller sig tills widare bättre i pris än rågen.

— Underbar räddning. Nedgående tåget från Sollefteå öfwerkörde i torsdags afton mellan stationerna Ragunda och Hässjö banwakten Olssons 2-åriga dotter, som lekte på banwallen. Ehuru lokomotivet och 3 wagnar gingo öfwer den lilla blef hon dock oskadd.

— Emigrationen till Amerika. Från Washington telegraferas den 16 aug.: Senaten har i dag antagit förslaget om förbud för utländska anarkister att inwandra i Förenta staterna.

Senaten har widare beslutit att till nästa session uppskjuta behandlingen af frågan om konsulära intyg för utwandring till nordamerikanska republiken.

— Nordborna i Paris. Franska tidningen Soleil har på senaste tiden haft en serie kåserier om främlingar i Paris, och turen har också kommit till nordborna. Här ett par citat:

“De nordiska qwinnorna ega mera hjerna än hjerta, mera förstånd än känsla, mera resonnemang än lidelse. De kunna wara “förlofwade” i många år med en man utan att någonsin frestas att hoppa öfwer strecket. De kunna utan att rodna diskutera ämnen, som wi härnere i allmänhet anse uteslutande egnade för diffusion bland män. Ja, om wi skola döma af ett bland den nordiska litteraturens skådespel, låta de til och med sin kärlek till mannen wara afhängig af dennes “förtid”.

Det fins många nordbor i Paris. De äro stora till wäxten som ryssarne och ha en anmärkningswärd tung, wi skulle nästan säga bondsk gång. Till det yttre äro de ljusa och rödblonda. Särskildt kännetecken: deras män ha aldrig pomada i håret. De ha wanligen många kunskaper och kunna så godt som alla uttrycka sig på fyra språk: deras eget, franska, engelska och tyska.

Skandinaverna dela sig som bekant i tre nationer, danskar, norrmän och swenskar. Då jag för ett par år sedan besökte Köpenhamn sade man mig, att swenskarne woro nordens fransmän och norrmännen nordens enfants terribles. Min hemulsman, en dansk, war antagligen för blygsam för att lemna sin egen nations karaktäristik; jag måste då söka finna den sjelf, och när jag tänker efter, måste jag bekänna, att jag aldrig har sett qwinnor, som klädt sig så smaklöst som de danska. De kunna då närmast betecknas som nordens tyskor — männen tala wi nemligen icke om; de äro lika fula öfwerallt. För öfrigt woro danskarne utomordentligt älskwärda och gästfria.

Café de la Régence wid Place du Théatre Francais är nordbornas samlingsplats. Här läsa de tidningarna från hemmet, här skrifwa de sina bref. Karaktäristiskt: de dricka gerna ackurat ett glas mer än wi fransmän.

Många af dem äro affärsmän och göra i tran, timmer, fisk, mjöl och andra saker; men de flesta äro skriftställare och konstnärer, som antingen bo här fast eller blott för en tid. Danskarna, hwilka ha namn som Herman Bang, Georg Brandes och Kröger att uppwisa, räkna talrika wänner bland oss; de swenska målarna Zorn, Hagborg och författaren Strindberg äro längesedan presenterade för wår publik; norrmännen, som ha så många kända skalde- och musiknamn att fara med, att wi icke wilja börja att uppräkna dem, äro för närwarande de afhållna (?) och beundrade underbarnen, som befinnas “snälla” och till och med då de ha warit elaka.

Den nordiska kolonien räknar bortåt 2,000 medlemmar.

— Hur kung Oscar blef mästerskytt har omtalats för redaktören af “Hwad nytt från Stockholm?” af en person, hwilken i somras uppehöll sig i Ems. Han berättar:

Uppe wid Hohenmalberg, det höga berget i närheten af Ems, dit man åker på en bana med kugghjul, finnes en skjutbana, som är mycket freqventerad.

En förmiddag, då skjutningen som bäst pågick, syntes en äldre, distinguerad man i sällskap med ett par herrar närma sig banan, utanför hwilken en mängd tyskar hade samlat sig.

Den nyanlände stälde sig en stund att åse skjutningen, yttrade derpå några ord på ett främmande språk till sitt sällskap, lade ifrån sig cigarren, klef in på skjutbanan och fick sig ett gewär.

— Nu skall jag skjuta prick på den der! sade han på klingande tyska och pekade på den swåråtkomligaste skottaflan — en neger, som nickade fram och tillbaka med hufwudet, i det han höll en kritpipa mellan sina glänsande tänder. Den som sköt så, att pipan träffades, förklarades för “mästerskytt”.

— Jelinge wohl! ropade skytten gemytligt på äkta berlinerdialekt och lade an.

— Das geth nicht! replikerade några af tyskarne.

Pang!

Stor sensation.

Kulan hade träffat kritpipan “midt i flinten”, så att den sprungit i tusen bitar. I samma ögonblick upphörde negern att nicka! Han hade lagt hufwudet på sned och “bara stormglodde…” alldeles som den öfriga åskådaremängden.

Men i nästa ögonblick swängdes hattarne, och lefwerop höjdes för den främmande mästerskytten, som leende mottog hyllningen.

Då, i det han tände sin cigarr, han skulle aflägsna sig, ropade en nyankommen: Lefwe konungen af Swerige!” ty det war werkligen konung Oscar, som nyss anländt till Ems, och “Lefwe konungen af Swerige!” upprepades nu af entusiastiska stämmor.

Och sedan talade man de dagarne i Ems icke om annat, än hur den swenske monarken wardt “mästerskytt”.

— Swenskt sockerkrig. Det möte, som under ett par dagar pågått i Malmö, mellan samtliga sockerproducenter och raffinadörer i riket, har, efter hwar Sydsw. Dbl. erfarit, icke fört till något resultat. Förslaget är för gemensam räkning exportera det öfwerskott utöfwer konsumtionen, hwilket man emotser, föll på ett mindretals wägran att deltaga i den på utförseln uppkommande förlusten. Kriget i sockermarknaden, med deraf härflytande nedpressade pris på såwäl socker som sockerbetor, torde wäl derför nu få betraktas såsom oundwikligt, tillägger tidningen.

— En lustjakt af aluminium, tillhörig ingeniör A. Nobel och ämnad att anwändas wid Bofors, har anlänt till Stockholm. Den är bygd i Zürich, håller 11 meter i längd, och metallen är 2 ½ mm. tjock. Jakten har twå master, likaledes af aluminium. Förstäfwen är prydd med en wacker gallionsbild, föreställande “Mignon”. De olika delarne komma wid Finnboda warf att sammansättas, hwarpå detta, det första fartyg i sitt slag inom wårt land, afgår till sin bestämmelseort, säger St.-T.

— 1,300 dörrar ha nyligen efter beställning afsändts till Tyskland från Norrköpings träförädlingsaktiebolags snickerifabrik wid f. d. Motala warf. 2,800 dylika skola under de närmaste dagarne ytterligare levereras dit.

— Den olyckshändelse, som träffade storfursten Alexander och storfurstinnan Xenia på deras bröllopsdag, lär hafwa berott på ett attentat.

Den wagn, hwari det storfurstliga paret skulle färdas från Peterhof till slottet Roscha, nedstörtade i en djup graf, emedan en bro, som måste passeras, war itusågad på midten. Storfurstinnan Xenia bröt högra armen, storfursten blef illa skadad i hufwudet och kusken dödades. Den ryska censuren har förbjudit att meddela sakens rätta sammanhang.

— Sportöfweransträngningens följder. I Breslau har nyligen hållits en stor gymnastikfest, hwari omkring 16,000 tyska “turnare” deltogo. Sportens skuggsidor, när den öfwerdrifwes, trädde wid detta tillfälle i owanlig grad fram i dagsljuset, och den s. k. “sanitetskolonnen” fick icke mindre än 768 “fall” under behandling, nemligen 3 benbrott, 5 wrickningar, 21 andra ledaffektioner, 23 kontusioner, 138 sår (stick-, hugg- och brännsår o. s. w.) 144 hudafskrapningar, 123 inflammationer, 21 insektstygn med blodförgiftning, 11 fall af muskelförslappning, 3 solstygn, 65 swimningar, 3 hjernskakningar, 109 fall af inre sjukdom, 63 fall af wåldsam näsblödning, 4 fall af främmande kroppars inträngande i ögat, 3 krampfall och 20 mindre anfall af solstyng.

— Intressant fornfynd. Universitetets i Kristiania museum har i dagarne riktats med ett ytterst intressant fynd, nemligen ett bronskärl, det största hittills kända i sitt slag.

Denna art af bronskärl anses härröra från tiden för folkwandringarna, d. w. s. från sjunde eller åttonde århundradet efter Kristi födelse. De hafwa ofta anträffats såsom grafkärl i större, rikt utsmyckade grafkamrar. Naturligtwis hafwa dessa kärl ursprungligen blifwit förfärdigade till hushållsbruk; ett säkert bewis härpå är, att de ofta äro sotiga och bära märken efter att hafwa undergått reparation. Det nu af museet förwärfwade kärlet är ett werkligt jättekärl utan motstycke; diametern är nemligen öfwerst 87 centimeter och omkretsen på den punkt, der kärlet är bredast, är mer än 3 meter. Kärlets höjd är 43 centimeter, alltså, såsom förhållandet wanligen är med dessa kärl, mycket liten i förhållande till bredden.

Kärlet hade anträffats på Övregaard på Bjarkø; det låg på bottnen af en omkring 1,30 meter tät myr med den öfre, massiva kanten på sandbottnen, alldeles öfwerwäxt med bränntorf. Tywärr har bottnen fallit ur, men nästan alla stycken finnas qwar, så att dess ursprungliga form tydligen kan ses. Hela öfre delen är deremot synnerligen wäl bewarad. Spår af handtag kunna ej upptäckas, så att man icke kan draga något slutsats i afseende på det sätt, hwarpå det warit upphängdt. Att kärlet blifwit anträffadt så högt uppe i norden, är ej det minst märkliga. Utom Norge, säger norska Morgenbladet, hwarur ofwanstående meddelande är hemtadt, hafwa dylika kärl blott ytterst sällan anträffats, i Swerige icke alls, och i Danmark, enligt hwad man kan erinra sig, endast en gång. I södra England och i Frankrike finnas deremot några, och man har deraf dragit den slutsatsen, att de egentligen härröra från westra Europa. Detta utesluter dock ej, att några af dem werkligen kunna wara gjorda i Norge, ehuru efter utländskt mönster. Detta kärl wittnar i likhet med andra kärl af samma slag om den mest fulländade metallteknik.

— Möjligen godt fynd. Till G.-P. skrifwes: Den 13 dennes instälde sig å Barne härads kronofogdekontor i Wara hemmansegaren Aug. Hellström i Storegården, Skarstads socken, och anmälde, att han någon dag i förra weckan å sin gård funnit en klump af någon gulglänsande metall, hwilken han, med afseende på dess tyngd och utseende, förmodade wara guld. Fyndet, som af Hellström medhades och aflemnades, bestod af 4 ft. omkring 11 centimeter långa oarbetade tenar, af hwilka de tre woro omslingrade af den fjerde, alltsammans wägande 633 gram. Fyndet låg ofwan jord i en hafreåker.

Någon fast fornlemning finnes icke i grannskapet, men en gängse sägen förmäler, att å det ställe, der fyndet anträffades, under något krig i gamla tider warit en lägerplats, hwilket rykte möjligen bestyrkes deraf, att fynd af gamla hästskor, wapendelar och dylikt icke äro så sällsynta.

Hellström underrättades om, att fyndet, jemlikt förordningen angående forntida minnesmärkens samlande och bewarande, skall hembjudas staten till inlösen och för sådant ändamål öfwersändas till kgs befhde i Skaraborgs län; och begärde Hellström, att fyndet, derest det icke ansågs böra för statens samlingar inlösas, måtte till högst gällande pris försäljas till kungliga myntwerket.

— Ett misstag. I lördags middag inkom i Kjertemindes hamn en större, norsk ångare, lastad med kol från England. Då fartyget efter någon manövrering lagt till wid bålwerket, kände ingen den af kaptenen uppgifne mottagaren till lasten, och det wisade sig wid närmare undersökning af fartygets papper, att det war bestämdt till Karrebæcksminde i stället för Kjerteminde. Kaptenen, som icke syntes widare lifwad wid denna upptäckt, gick fortast möjligt ur hamnen, efterlemnande 100 kr. till hamnkassan och en tia till lotsen. Det förstnämda beloppet hoppades han dock kunna få tillbaka efter ansökning derom.

— Swenska pengar i Norge. Då de grufarbetare, som i slutet af förra månaden reste från Sala till Sulitelma, stego på båten wid Bodö för att resa widare, nekade kaptenen att taga emot betalning i swenska sedlar, emedan, som han uttryckte sig: “sådana kunna de göra i hwarje swensk bondby”.

Då de sedan skulle wexla till sig norska mynt, drogo de menniskowänliga norska bröderna af 10 öre på hwarje sedel, hwilket naturligtwis från deras sida betraktades såsom någonting alldeles riktigt, säger S. A.

— Jalousi wid kungabesöket. Till Stockholms-Tidningen skrifwes från Sundswall:

Som bekant, har i alla tider en wiss jalousi rådt mellan de goda städerna Hernösand och Sundswall. Den förra är ju residensstad med biskop och domkapitel och en wiss klassisk och förnäm anstrykning öfwer sig, men Sundswall är större och företagsammare och rikare. Nu berättas, att den gamla konflikten tillspetsats genom Sundswallsbornas önskan att draga en projekterad jernwäg från Sundswall upp till någon punkt på Sollefteåbanan, under det Hernösandsborna wilja hafwa linien Sundswall—Hernösand. Och så kommer det lustiga. Länets höfding påstås ha blifwit så förgrymmad öfwer Sundswalliternas tredska, att han beslutat afstyra ett kungabesök i Sundswall. När kungen efter färden på Indalselfwen om aftonen kommit ned till Alnösundet, hade det naturliga warit, att färden fortsatts in till det en och en half timmes wäg aflägsna Sundswall, som majestätet wäl kunde ha nöje af att skåda uppståndet ur askan. Men höfdingen hade annorlunda beslutat och widtalade för den skull Wifstawarf att hysa de höga gästerna om qwällen och natten och bespisa dem wärdigt.

När Sundswallsborna fingo den saken klar för sig, grepos de af wrede och inbjödo kungen officielt att gästa Sundswall. Ja, kungen skulle komma. Men dermed rubbades den ursprungliga planen. Kungen kom om aftonen till Sundswall, superade, war mycket belåten och säkerligen wid midnatt ganska trött. Men nu måste han företaga hela återresan genom Alnösundet, som egentligen inte är snabbaste wägen till Hernösand, för att sofwa i en säng på Wifstawarf och kl. 8 på morgonen fortsätta till Hernösand. På denna resa hade h. m:t ett säkerligen icke af wederbörande åsyftadt nöje af en briljant och sagolik eklärering. Men Wifstawarf? Jo, det arma bolaget fick nöjet att hysa landets trötte konung under några nattliga timmar, dess direktör mottog en wacker kråsnål i present, och bolagets utgifter för natten öfwerstego — trettio tusen kr., påstå Sundswallsboarna.

— Nära att bli mördad å Wislanda station war härom dagen en resande. Han hade råkat ut för en sinnesförwirrad medpassagerare. Händelsen har på följande sätt blifwit Sm.-P:n berättad:

Stationsinspektor Nordholm från Skenninge och hans twå systrar hade under resa söderut kommit att befinna sig å samma bantåg som en arbetare, hwilken sedermera befans wara en filare från Stockholm. Denne led af förföljelsemani och hade fått för sig att hr N. “wille honom något illa”. Under uppehållet å Wislanda station kommo de twå att uti ingången till klosetterna stå öga mot öga, och härwid ryckte filaren upp en revolver samt afsköt på ett par armslängders håll ett skott på hr N:s hufwud. Kulan gick tätt förbi tinningen och borrade sig in i taket till den täckta gången. Hr N. kastade sig härwid framstupa, och räddade derigenom lifwet, ty den wansinnige sköt ånyo, nu hållande revolvern så lågt att skottet skulle träffa i bröstet, om hr N. stått upprätt.

Med hjelp af tillskyndande personer lyckades det härefter att taga revolvern från den farlige passageraren. Ortens kronolänsman kom af en tillfällighet till stället, men antagligen gjorde hr N. inga påståenden, ty filaren fick fortsätta sin resa (som närmast gick till Wexiö) utan annan påföljd af attentatet än att revolvern fick hamna på kronolänsmanskontoret.

— En afbruten kärlekstragedi. En ung man, som kommit till Stockholm för att idka wetenskapliga studier, men lik så många andra hängaf sig åt ett vagabondlif, utan tanke på hwart det skulle bära hän, hade på ett outransakligt sätt lyckats wäcka ett ömmare intresse hos en ungmö från någon norrländsk ort, som der uppehöll sig. Det ena steget följde på det andra, det blef den gamla historien, ett lif i sus och dus, så länge hertill funnos tillgångar. När dessa tröto och ingenting fans, som representerade något wärde hos pantlånaren, då tyckte han, att werket borde krönas med sjelfmord, ett modern dubbelsjelfmord.

Den wilseförda flickan hade dock ännu en tanke på sina föräldrar, hwad de warit för henne, hwad de hoppades af henne och hwad hon war dem skyldig, och detta wäckte hennes återstod af besinning.

Med den makt han emellertid wunnit öfwer henne och hwilken icke torde ha warit främmande för


Öfvergifven.

Af Agnes Fleming.

Öfversättning för denna tidning af Öda.


(15) 
(Eftertryck förbjudes.)

(Forts. från föregående. №).

Hon höll upp en gren af blå blommor, som Laurence liknöjdt betraktade.

— Jag tillstår att jag vet allt, men jag vet inte detta. Om du gift dig med gamle Gilbert, min älskling, så skulle din törst efter kunskap kunnat blifva tillfredsstäld. Det fins ingenting, från nationernas lagar till namnet på gräset som gror, som han icke har på sina fem fingrar. Ack, Norry, en sådan lång dag det varit — femtioåtta timmar så visst som en!

Han kastade sig i sanden vid hennes fötter, drog hatten öfver ögonen och gäspade högt och länge.

Hennes lyckliga ansigte mulnade och de mörka ögonen sågo tankfullt på honom.

— Det är enformigt för dig, älskade, sade hon ömt med en liten darrning i rösten, men för mig tyckas dagarne allt för korta. Jag är allt för lycklig, förmodar jag.

Han såg upp på henne, svagt kämpande mot en lång gäspning.

— Du är således lycklig Norry? Nästan lika lycklig som hemma — nästan lika lycklig som om du gift dig med denna societetens prydnad Richard Gilbert i stället för den oduglingen Laurence Thorndyke?

Hon knäppte ihop händerna såsom hon alltid gjorde då hon erfor sinnesrörelse.

— Ack, så lycklig, så outsägligt lycklig! Huru kunde jag någonsin hafva tänkt på att gifta mig med någon annan än dig, Laurence, dig som jag älskat från första stund!

— Skulle — han tvekade litet — skulle det göra dig mycket olycklig om vi blefve tvungna att skiljas, Norry?

— Skiljas! sade hon med en ryckning och blef mycket blek medan ögonen vidgades af förskräckelse i det de sågo på honom. Laurence, hvarför frågar du så? Olycklig! Det skulle döda mig.

Han skrattade lätt med ett visst obehag och vände bort sin blick från hennes förskräckta ögon.

— Döda dig! Nej, du är inte af det slag som dör så lätt. Se inte så förfärad ut, barn. Jag menade ingenting — åtminstone ingenting allvarsamt. Men vi ha varit här nästan en månad, och det är på tiden att jag begifver mig till min ärade onkel på besök. Han har på senaste tiden börjat framställa obehagliga frågor — hvar jag är och hvad jag gör och hvarför jag ej kommer till honom. Norry, det kan inte hjelpas; jag måste taga en tripp till Newyork.

Hon satte sig hastigt ned med handen på hjertat, hvit som den klädning hon bar.

— Naturligtvis behöfver jag inte stanna länge, fortfor mr Thorndyke med hatten forfarande öfver ögonen, men jag måste resa — det fins ingen möjlighet att undvika. Kanske kan jag också — om ett tillfälle yppar sig — framställa saken för honom — om dig naturligtvis. Jag finner det svårt att lemna dig och dylikt; men i alla fall — jag beror uteslutande af honom. Pengarna börja taga slut och flera måste anskaffas. Äktenskaplig kärlek är en utmärkt sak, men en menniska kan inte lefva på den. Du måste stanna här hos de två Waddles, göra handarbeten, läsa böcker och promenera, och du skall få se att tiden går som ett intet tills jag återkommer.

— Huru länge stannar du borta? frågade hon med egendomlig, tvungen ton.

— En två eller tre veckor kanhända. Jag har affärer att sköta och — och sådant der. Men jag skall återkomma så fort som möjligt, det är du säker på.

Hon yttrade ej ett ord utan stod och såg ut öfver sjön med samma förstörda uttryck i sitt ansigte.

— Hör nu, Norine, utbrast han otåligt, du är väl inte ett barn, hoppas jag. Om du älskar mig som du säger dig göra —

Hon vände sig och såg på honom och han ändrade plötsligt frasen med ett besväradt skratt.

— Nå ja, eftersom du älskar mig så högt, Norry, så måste du förska ha lite vanligt sundt förnuft. Du kan väl begripa att vi inte kunna tillbringa hela vårt lif här kuttrande som turturdufvor. Det skulle naturligtvis vara alldeles förtjusande — här gäspade han grundligt — men — för tusan, hvem är det?

Han reste sig på armbågen, stötte tillbaka hatten och stirrade skarpt på en annalkande person. Norine följde hans blick och såg figuren af en liten mager karl komma framåt sanden.

— För tusan! sade Laurence Thorndyke och sprang upp samt stod väntande. Mannen kom närmare, lyfte på hatten för damen och såg med en blick af lugnt igenkännande på herrn. Det var en liten mager, blek och allvarlig man med små ljusblå skarpa ögon och tunna skägglösa läppar samt icke allt för väl klädd.

— God dag, mr Thorndyke, sade han lugnt.

— Liston! utbrast mr Thorndyke, medan en rodnad af vrede uppsteg på hans ansigte. Sysselsatt med att snoka efter mig på ert vanliga sätt. Får jag fråga —

— Huru jag fått reda på er? afbröt mr Liston med samma lugna röst. Jag visste hvar ni fans för tre veckor sedan, mr Thorndyke; ty jag råkade Maggs — pastor Jonas Maggs — i Boston.

Han höjde sin skarpa blick för en sekund till Laurence Thorndykes ansigte och lät den derpå sjunka till marken.

Rodnaden på den unge mannens ansigte blef djupare och hans ögon blixtrade.

— Jaså, har ni det, sade han med undertryckt vrede. Har den druckne uslingen —

Mr Liston afbröt åter:

— Ursäkta, mr Laurence, men om ni ville tillåta mig att tala med er enskildt. Här är emellertid två bref — ett från er onkel och det andra —

— Hm; godt, Liston, sade Thorndyke hastigt och med en varnande blick. Min onkel har som vanligt sändt er att taga reda på mig, kan jag tro?

— Ja, mr Laurence. Han befaller er att genast komma till Newyork.

Åter uppsteg färgen på den unge mannens ansigte och åter blixtrade hans ögon.

— Menar ni, Liston, att ni eller den der falske gynnaren Maggs —

— Mr Thorndyke, sade Liston, afbrytande för tredje gången och lätt höjande sin röst, jag har några ord att säga er enskildt, om den unga damen ursäktar mig.

Han bugade sig litet för Norine och såg förstulet på henne, der hon stod helt stilla med ögonen på det ena brefvet, som var litet, parfymeradt och rosafärgadt med utanskriften härrörande från en damhand och bärande monogrammet H. H.

Thorndyke stoppade hastigt båda brefven i fickan och drog Norine åt sidan.

— Gå tillbaka till huset, Norine, sade han hastigt. Jag måste höra hvad karlen har att säga. Han är sekreterare och allt i allo åt min onkel, och jag önskar att hin tagit honom innan han upptäckt mig här.

Hon lydde mycket blek och stilla.

— Den falske gynnaren Maggs! upprepade hon för sig sjelf. Hvilket förskräckligt sätt att tala om en prest!

— Nå? sade Thorndyke och vände sig till Liston med rynkade ögonbryn.

— Blif inte ond, mr Laurence, sade främlingen lugnt — jag har inte gjort något. Er onkel befalde mig söka upp er, och det har jag gjort.

— När gjorde han det?

— För en vecka sedan, mr Laurence.

— För en vecka sedan! Jag tyckte ni sade —

— Att jag mötte Maggs för tre veckor sedan — jag, det gjorde jag. Han var nästan dödfull, och han sade mig allt. Sedan dess har jag hållit ögonen på er. Mr Laurence, mr Laurence, jag undrar att ni inte är rädd!

Mr Laurence svarade endast med en undertryckt ed under det han bet i mustascherna och borrade ner klackarne i sanden.

— Ni är en djerf sälle, mr Laurence, fortfor mr Listons entoniga röst, och ni har företagit er många djerfva handlingar i ert lif, men denna sista är ändå den förnämsta. Jag trodde att