Den här sidan har korrekturlästs


hypnotisk inwerkan, beherskade han henne dock fullkomligt, och så skulle de dö tillsammans. Hon kunde dock icke gå bort utan att säga föräldrarne farwäl. Hon skref till dem i hemlighet. Om med beräkning eller af slump kom brefwet så tidigt fram, att fadern hann telegrafera till en bekant der om saken, hwilken satte polisen i rörelse, så att det wärda paret upptäcktes några timmar innan det hemska uppsåtet hann sättas i werket. Alla förberedelser dertill woro widtagna. Ledd af sina kemiska insigter, hade han walt ett hastigt werkande gift, hwarmed de skulle afsluta en brottslig tillwaro.

Det skall ha warit rörande att se den glädje flickan wisat, då man kom och bröt den förtrollning, den beklaganswärda iråkat. Hon sändes omedelbart till sitt hem och han fick undergå förhör och blef näpst, men alldeles för mildt. Sådana uslingar, som han, borde lagen wisa raka wägen till tukthuset. (Sw. D.)


— Ett farwäl till socialismen. Den holländske socialistledaren van Zinderen Bakker säger i en skarp artikel i Fries. Volkblatt socialismen sitt farwäl och läser samtidigt lagen för sin hittillswarande kamrat, den äfwen utom Holland kände, anarkistiskt färgade fanatikern Domela Nieuwenhuis på följande sätt:

“Domelas metod är:

  • att skrifwa hwarje individs missgerning på det systems räkning, som gjort individen sådan;
  • att kalla sig fritänkare i religiöst hänseende, men wara fanatiker i tron på en samhällsordning, sådan man utfunderat den;
  • att prata fraser om broderskap och menniskokärlek, men utså hat och förbittring mot hwarje annorlunda tänkande;
  • att för att slippa kritik göra ingenting, men göra andra misstänkta, då de söka wara praktiskt werksamma;
  • att skräfla om blod och hämd, men wara för feg
  • att bekänna, att man hör till “handlingens propaganda”;
  • att wilja kallas apostel för en lära, som skulle sammanfatta menskligheten till ett harmoniskt helt, men wara hatfullare och mindre fördragsam än medeltidens kättardomare;
  • att med läpparne förkunna satsen “Den som will wara den störste måste kunna tjena alla”, men utan förbarmande nedtrampa allt som står i wägen för ens egen uppblåsta sinneswilla;
  • att föra lösen “åt hwar och en sitt” i munnen, men när så passar sig taga mer än man förtjenar;
  • att begagna stora fraser, men förlöjliga andra, som grubbla på huru och hwarför;
  • att smäda nutidens samhällsinrättningar, men aldrig göra ett praktiskt förslag till deras bättrande;
  • att wilja, bildlikt taladt, bo i ett nytt hus, men wara för lat att skaffa byggnadsmaterial.”

Bakker slutar sin skarpa straffdom öfwer socialdemokratiens ledare sålunda:

“Lika litet som på sin tid Konstantin kunde införa kristendomen med wåld, lika litet är det nu möjligt att på revolutionär wäg bilda ett idealsamhälle; och äfwen antaget, att det lyckades att öfwermanna den förmenta fienden (kapitalet), skulle dock egoismen, fåfängan och oenigheten bland dem, som eröfrat friheten, blifwa orsak till att man hemfölle åt ett nytt slafweri — och det ett wida wärre än det förra.”

Bakker påstår, att många socialdemokrater börjat inse detta.



Kors och Twärs.

Literära ströftåg af A. U. Bååth.

(Eftertryck förbjudes.)


Anarkismens fäder.

Den franske författaren Jean Torel har nyligen i den förträffliga franska tidskriften “Revue bleue” offentliggjort en artikel om anarkismen samt deri framlagt de idéer, som dölja sig bakom de fruktanswärda dynamitattentaten eller senast satt dolken i presidentmördarens hand.

Dessa idéer stamma, enligt hans mening, företrädeswis från trenne män: den ryske agitatorn och revolutionsmannen Mikael Bakunin, de tyske filosoferna Kaspar Schmidt — pseud. Max Stirner — och Friedrich Nietzsche.

Torel anmärker till en början, att anarkismens förfaringssätt ofta förwexlas med dess grundsatser, att meningarne om det förra äro mycket delade inom anarkisternas eget läger, medan deremot den allra skönaste endrägt råder rörande det mål, emot hwilket man skall kämpa.

Det beror på ett missförstånd, säger han, när man gifwer titeln “anarkismens fader” åt den franske socialisten Pierre Proudhon, som i en skrift af 1840 fördömde egendom såsom warande stöld. Han war endast en förelöpare och blef dertill förnekad af partiets werklige ordnare, ryssen Bakunin.

Icke på grund af personliga olyckor eller af sann medkänsla för de fattiges och undertrycktes materiella elände blef Bakunin den orubblige revolutionsman, han under hela sitt lif war. Han war född adelsman och rik. Wid tjugo års ålder war han redan officer och hade grundligt ledsamt i en liten garnison, der ingen gagnande werksamhet kunde frälsa honom från hans drömmar. Han försummade tjensten och måste taga afsked, hwarefter han drog till Moskwa, der de wetenskapliga kretsarne, som på denna tid tillika woro politiska, fullständigt hängåfwo sig åt de omstörtande slutsatser, man drog af den tyska hegelska filosofien. Snart nog förde honom hans hänförelse till dennas hufwudstad, Berlin, der de mest olika hegelianska sekter stredo om ungdomens gunst. Och redan på andra året uppträdde han der som flitig författare i den af Arnold Rüge utgifna tidskriften “Deutsche Annalen”, hwari han fritt kunde tumla sig med de slutledningar, han dragit af sina filosofiska studier.

Dessa upplöste sig utan widare i en enda formel, som kastar ett klart ljus öfwer den berömde revolutionsmannens hela upprörda lif: för honom är sjelfwa lifwet det onda, som måste aflägsnas. Denna tanke iklädde han naturligtwis underliga öfwersinliga uttryck, såsom alla filosofers, isynnerhet tyskarnes wana är. Hans wåldsamma fältrop war alltså: må man utan förbarmande ödelägga lifwet, ödelägga allt! Men t. o. m. i Tyskland woro sinnena ännu icke nog beredda att förstå den “dödens katekes”, som han trettio år senare skulle utgifwa tillsammans med sin landsman Netschajew och som på sätt och wis blifwit anarkismens evangelium.

Drifwen af öfwermäktig trängtan att handla, att tillintetgöra, ställde han snart nog sin begåfning som agitator i alla de revolutionära sträfwandes tjenst, som han påträffade i Frankrike, Tyskland, Österrike, — öfwerallt, hwarest det gällde att nära ett uppror, ja, t. o. m. om detta gick ut på att främja den förmögnare borgarklassens intressen.

Då han i elfwa år warit rysk fånge och slutligen gjort sig fri genon flygt från Sibirien, fann han wid sitt nya utträde i lifwet socialismen redan fullt utwecklad. Gerna wille han nu gå samman med dess förkämpar, d. w. s. beherska dem, men han blef gjord misstänkt och utesluten ur deras led. Det war då han författade tillsamman med den nämde Netschajew sin revolutionskatekes, hwari han — förmodligen derför att han hade ej hopp att uppnå något med en massrevolution — predikar “den enskilde revolutionen”, hwilken egentligen blifwit till det, man nu kallar anarkism d. w. s. “öfwerdriften af frihetens idé liksom socialismen är öfwerdriften af jemlikhetens”.

För utwecklingen af den anarkistiska läran har Max Stirners berömda arbete “Den enskilde och hans egendom”, som 1845 utkom i Leipzig, warit af den allra största betydelse.

Man kan icke läsa någon anarkistisk ströskrift — den må tillhöra hwilken partigrupp som hälst — utan att deri återfinna denna boks idéer. Bakunin sjelf har hemtat åtskilligt ifrån den.

Personligen spelade Stirner ingen roll inom det anarkistiska partiet. Han lefde som en fattig oansenlig lärare intill sitt fyrtionde år, då han utgaf ifrågawarande arbete. I följd häraf förlorade han alla sina underwisningstimmar, och han dog i Berlin tio år senare i den yttersta fattigdom. Arbetet utmärker sig för stor klarhet, kraftig och kärnfull och den djupaste uppriktighet. Följande uttalanden klargöra tillfyllest dess innebörd.

I ett diktade menskligt wäsens namn säger han:

“Jag har intet öfwer mig, intet utanför mig. Jag är icke underkastad några andens lagar; anden såwäl som köttet är blott att betrakta såsom egenskaper, som mitt jag:s egendom. Hwad man kallar andlig frihet är jagets slafweri, ty mitt jag är mera än kött och ande. Språket saknar ord för att förklara det menskliga jaget. Jaget är det outsägliga. Man säger understundom om Gud: intet namn förmår att beteckna honom. Det samma gäller om jaget. Man säger också, att Gud är fullkomlig och alltså icke kan eftertrakta fullkomlighet. Det samma gäller om menniskans jag. Wi äro icke, såsom religionen säger, alla syndare — wi äro alla fullkomliga, ty wi äro allt hwad wi kunna wara, och wi kunna icke wara mera och behöfwa icke häller att wara mera. Lika litet som jag har något öfver mig, lika litet har jag något vid sidan af mig, som binder mig och som ålägger mig pligter. Jag har icke att betrakta mig som en personlighet wid sidan af andra sådana utan som den enda personlighet, som för mig existerar. Allt annat — menniskor lika wäl som ting — är mitt gods, min egendom i den utsträckning, min kraft tillåter mig att tillegna mig det”.

Ja, sjelfwa frihetens idé är, enligt Stirner, underordnad denna hans första synpunkt, personlighetens förgudning: “man är fri i den mån man är stark; det finnes ingen annan sann frihet än den, man tager sig sjelf”.

Stat, religion, humanitet, socialism — allt förswinner för det allhärskande jaget, mitt eget jag; det har inför detta intet att betyda. Orden rätt, pligt, moral blifwa utan mening. Sjelfwa ordet sanning har ej längre något att betyda.

Tankarne äro ett af mitt eget jag skapadt werk; de äro icke jaget sjelft. Att tro på en sanning wore att uppgifwa sig sjelf”.

En hwar kämpar mot alla, och alla wapen äro tillåtliga, ty erkänner man först Max Stirners utgångspunkt såsom riktig, är det alldeles tillräckligt att blott begära en sak för att strax ha full rätt att besitta den.

Från dessa satser utgå anarkismens hemska apostlar, hwilka dertill äro nog naiva att förkunna, att på deras härifrån utstakade wäg skall ett lycksalighetens tillstånd komma till menniskorna; ty så snart personlighetens lif blifwit fritt från hwarje yttre inskränkning, skola menniskorna sämjas och warda lyckliga!

En sådan dåraktigt wacker slutsats drog wisserligen icke Stirner sjelf af sina allt upplösande satser. Han synes sjelf alls icke hafwa begärt något för lifwet anwändbart utslag af dem. Han slutar nemligen boken med dessa ord: “det är hwarken af menniskokärlek eller sanningskärlek, jag nedlagt mina tankar i detta werk. Jag har endast skrifwit för mitt nöje. Jag har talat derför, att jag eger en stämma, och jag har hänwändt mig till menniskorna derför, att jag behöfde öron, så att min stämma kunde höras”.

Det är hans lärjungar, anarkisterna, som tywärr sörjt för, att hans för eget nöjes skull nedskrifna satser fått och förmodligen fortfarande få sin fruktanswärda tillämpning.

Den tyske filosofen Nietzsche, om hwars läror så mycket på senare tiden äfwen i wårt land skrifwits, räknas af den franske författaren såsom den tredje af anarkismens fäder.

Af hans läror ha anarkisterna begagnat sig — genom att förwrida dem. I fall Friedrich Nietzsche i den anstalt för sinnessjuka, hwari han f. n. uppehåller sig, ännu kunde förstå, hwilken anwändning wissa wanwettiga menniskor göra af hans teorier, skulle han säkerligen ej hafwa nog starka uttryck för det förakt, han kände för dem.

Nietzsche för allt tillbaka till den medfödda “wiljan till makt”. Af fullt hjerta frammanar han wisserligen den mest tygellösa frihet — han önskar se werlden befriad från alla moraliska länkar och hundraåriga fördomar — men detta blott på det att de wäsenden, som ha det största anlag att herska, d. w. s. de rikast utrustade, “öfwermenniskorna”, måtte kunna när som helst fatta tyglarna. Anarkisterna sätta emellertid uteslutande den råa styrkan, wåldet i den andliga begåfningens ställe.

Den franske författaren framhåller till sist, att anarkisterna, trots allt, dock gjort samhällena en icke ringa tjenst: de hafwa nemligen klarare, än hwad man tilläfwentyrs eljes skulle welat medgifwa, påwisat, hurusom dessa ännu äro fjerran från det ideal: att ej blott en och annan enskild utan sjelfwa nationens själ genomtränges af kärlekens och offerwillighetens ande. Anarkisterna hafwa på samma gång utfört den nyttiga gerningen att klargöra, huru ringa och otillräckliga de ansträngningar äro, som wi synas underkasta oss för att nå detta ideal. Samhällenas sjelfwiskhet är det sår, som äter sig in i dem.

Och förf. påpekar, att det nu förwisso är på tiden att minnas det sköna ord, som för hundrade år sedan blef upptaget i den franska republikens walspråk — det enda betydelsefulla deri: broderskap.

Den största moraliska förwandling, som någonsin egt rum på jorden, skedde den icke derför, att menniskorna i några århundraden omsatte i handling den föreskrift, som tillropades några fattiga fiskare af Honom, hwars lära innehålles i de enkla orden: älsken hwarandra!



Hustruns uppgift i ett arbetarehem.

En god hustru kan icke skattas nog högt, och en dålig hustru är sin mans ruin. Det kan man se öfwerallt och icke minst i arbetarehem. De förmögnare hemmen ha så många hjelpmedel till att skyla öfwer skröpligheter och ha råd att på annat wis ersätta hwad som felas. Men i arbetarens hem hwilar nästan allt på hustrun ensam; hon är den första om morgonen och den sista om qwällen och den som det hela dagen frågas efter.

Ett arbetarehem har sin fasta grundwal i mannens regelbundna arbete och weckolön. Är han nykter och ordentlig, så har hans hustru, om också inga stora summor, dock det tillräckliga trygga, hwarå ett trefligt och lyckligt hem kan byggas.

Att göra hemmet trefligt och lyckligt är hustruns lott, hennes sköna lifsuppgift. Den uppgiften påtog hon sig, då hon gaf mannen sitt ja, och den uppgiften swiker ingen god qwinna, men wäl kan hon fråga: hur skall jag kunna fylla den?

Det beror delwis på, i hur hög grad hon skaffat sig de husliga färdigheter, som kräfwas redan på förhand.

En flicka, som har tjenat en längre tid hos en duglig husmor, wet hwad som skall göras i ett hem och hur och när det skall göras. Hon har öfning och erfarenhet, kan laga mat och duka den snyggt och aptitligt.

I detta afseende äro de arbetarehustrur wida sämre ställda, som under sin flicktid arbetat i fabriker eller på liknande sätt. De äro ofta bedröfligt okunniga i allt husligt. Hos dem erfordras det mycken god wilja och omsorg för att kunna lära sig hwad som brister. De, som icke äro för högfärdiga att sjelfwa märka och erkänna sina brister, kunna få många goda råd — kanske icke längre bort än hos grannhustrun. En god husskötsel kommer sannerligen icke af sig sjelf.

Det må wara att hoppas, att de begynnande skolköken må hjelpa till i detta afseende.

En okunnig husmor kommer lätt till att göra ett af de twå; antingen håller hon sig så mycket som möjligt till det lättaste och det hon kan, och det är wanligen att koka kaffe i tid och otid, hwilket är ett stort oskick; eller också går hon motsatt wäg och köper onödigt dyra saker (ty godt skall det wara också i hennes hem, tycker hon), såsom onödigt dyrt kött, för mycket hwetebröd o. s. w., och till på köpet bli kanske i hennes hand och på hennes bord dessa saker icke så wälsmakande och aptitliga, som de kunde wara. Och så gör det så djupa hål i penningpungen.

En god husmor kan göra mycket af litet och förstår att tillaga wälsmakande rätter äfwen af billiga saker. Det kan en hwar lära sig genom eftertanke och genom att taga råd af erfarna husmödrar.

Synålen och stoppnålen äro mycket nyttiga ting i handen på den som kan begagna dem — en hel barnaflock kan då hållas hel och snygg!

Somliga arbetarehustrur ha det felet att wilja stå efter “fint folk”. På det sättet bygger hon icke sitt hems lycka. Goda och snygga barn är hwarje mors ädla ärelystnad, men icke utpyntade och utspökade.

Barnens uppfostran hwilar mest på modern; far är borta nästan hela dagen, och när han kommer hem, är han trött.

Låt icke barnen få sin wilja fram i allt, men gnata icke oupphörligt på dem. Låt dem ha sin naturliga barnafrihet, men säg bestämdt nej, när det är något du ej tycker om, och lär barnen att förstå, att när du sagt nej så menar du det också och det förblir nej. Låt icke barnen uppfostra sig sjelfwa på gatan. Se icke slött på, att de äro smutsiga och gå med mössan på sig inne.

Gif barnen kärlek och omsorg, men icke snask och sötsaker. Passa på, att de lära sig sina lexor.

Och far sjelf sedan! Hans lif är oftast arbetsamt och tungt; hans hem skall derför wara det ställe, der han får hwila och wederqwickelse. Om han förlorar hågen för hemmet, får han lätt lust för krogen.

Ett angenämt hem, rent och ordentligt, litet blommor och framförallt wänliga ansigten — då gläder han sig under arbetet åt den stund, då han får gå hem. Tala så om för honom hwad du upplefwat och hört, dela alla tankar med honom, men göm sorger och förtret.

Låt allt ditt arbete i hemmet icke blifwa endast pligtarbete, utan ditt egna kära arbete i ditt eget kära hem. Winn din mans förtroende, så att du får pengarna om hand och blir familjens kassörska. Tag icke på kredit mer än absolut nödwändigt — det kommer så surt efter. Undwik det helst alldeles.

Om det är möjligt, så spara till en egen liten stuga. En liten wackert målad stuga med en liten trädgård, som är din mans och din egendom — det är ett mål wäl wärdt mycken uppoffring.

Om söndagen måste det wara söndagsprägel öfwer hela hemmet, allting snyggt och rent och trefligt. Det är hemmets dag, då far och mor och barnen kunna wara tillsammans.

Om lifwet än bjuder arbetarens hustru mången sträfsam stund, så bjuder också hennes hem henne mången lycklig stund. Om hon får en god ande att råda der och sammanbinda små och stora, så kan det blifwa ett förnöjsamt wälstånd, mannens och barnens kärlek blir hennes lön, och hon har en trygg och fredad plats i lifwet.

Framgång följe hwarje duktig och god arbetarehustrus gerning och hem! (Efter “Landsbladet”.)



Fatalt. Han: “Ser ni, min fröken, jag har föresatt mig att aldrig skämta med personer, som stå under mig!”

Hon: “Så ledsamt! Då får ni ju aldrig tillfälle att skratta!”


“Mästermannen.”

Wilhelm Bang har nyligen i “Aarbog for Dansk Kulturhistorie” lämnat en intressant skildring af skarprättarewäsendet i Danmark under de twå närmaste århundradena efter reformationen. Som skarprättarewäsendet och hwad dertill hörde är i hög grad betecknande för dessa tiders hela lif och åtskilligt nytt i ämnet framdragits med denna skildring, wilja wi meddela ett och annat ur densamma.

I benämningen “bödel” låg något hånande eller nedsättande — hwaremot “mäster” eller “mästerman” war en titel, hwarmed skarprättaren gerna lät sig kallas. Ja, bödlarne erhöllo mera än en gång genom laga förordningar rätten att låta titulära sig “mäster”, hwarigenom de alltså på wisst sätt kommo att stå i samma rangklass som de lärde män, hwilka tagit magistergraden och hwilkas lärda titel i forna dagar blef förfuskad till “mäster”.

Det synes emellertid ej ha warit i allmänhet så lätt att få folk till detta dystra, opopulära wärf, hwarför det ofta hände, att öfwerheten benådade en dödsdömd förbrytare på det wilkor, att han framdeles skulle tjenstgöra såsom bödel.

En karl wid namn Rasmus Klausen hade 1556 på Langeland stulit sju swin från sin broder och halfannan skäppa korn från Peder Thorsen, en af kronans bönder. Han blef förd till tinget med det stulna kornet, erkände tjufnaden och tiggde om lifwet. Han bad att få tjufmärke och blifwa bödel der på ön. Hans åklagare “unnade honom för herremännens bön lifwet på slika wilkor, hwarefter häradsfogden tillsamman med åtta nämdemän dömde honom på Nörre Herreds ting att mista det ena örat och på så sätt få “tjuf- och bödelsmärke”.

Wi se alltså, att Langeland i det sextonde århundradet haft sin egen skarprättare, och troligen har hwarje liten landsdel i långa tider haft sin egen bödel, som utan twifwel haft tillräckligt att beställa.

Af den ansökan om skarprättareplats, som Hans Henrik Hørker inlemnade 1705 till stiftsamtmannen i Aarhus, framgår det, att mästermannen warit allsidigt utbildad i sitt fack. I sin ansökan uppräknar han alla de “förrättningar, som han utfört till allas belåtenhet!»

Han har, skrifwer han, under loppet af 3 till 4 år gjort sig meriterad af följande: afrättat en qwinna på Samsö, som mördat sitt eget barn, samt twå dragoner af öfwerste Prehns regemente, af hwilka den ene, som med en tjuderklubba dräpt sin hustru, blef steglad den andre bränd; afrättat med swärd på Marselisborgs gods tre missdådare, bränt derstädes en och hängt en annan, en hästtjuf; hängt twå bofwar på Ragaards gods; straffat med ris twenne wid Skarderborg, den ene miste sina fingrar och blef bränd i pannan; bränt i Randers en tjuf både i pannan och på ryggen; afrättat i Horsens med swärd en samt hudstrukit derstädes en annan; afrättat i Wiborg fyra, piskat derstädes tre; piskat i Skive twå tjufwar och bränt dem i pannan. Dessutom hade han wisat sin duglighet på många syndare och missdådare utomlands, i Brandenburg, Polen och Schlesien.

Såsom äfwen af denna meritförteckning synes, ålåg det helt naturligt mästermannen att bringa till werkställighet äfwen de straff, som ej gingo å lif. Sålunda skulle han på menedare afhugga högra handens tre främsta fingrar, hwilka woro riktade uppåt, då den falska eden swors. Falskmyntarne sluppo ofta med att mista tummen och pekfingret, de twå, som haft mest att göra med penningar. Skarprättaren skulle ombestyra brännmärkningen, ware sig märket sattes i pannan, på ryggen eller på skuldran med det glödande högtidliga jern, som antingen bar den regerande konungens namn eller föreställde en galge. Widare ålåg det honom att sätta folk i stocken eller i halsjern, hwilket hånfulla straff understundom kunde blifwa lifsfarligt, när benen sweko en gammal stackare och hans hufwud sjönk ned, då han i så fall lätt nog qwäfdes. Härpå gifwes mera än ett exempel. Likaledes hade mästermannen att skära näsa och öron af dertill qvalificerade personer, t. ex. ficktjufwar.

Han skulle kläda den dertill dömde i den “spanska kappan” — d. w. s. sticka honom in i en tunna, så att hufwud och armar woro fria. Sedan skulle han föra honom omkring genom stadens gator och gränder.

Han skulle anföra processionen, när en qwinna war dömd att “bära sten af bly”. Twå stora gråstenar, som woro länkade samman hängdes om hennes hals, och med denna börda fördes hon af bödeln och hans swenner genom gatorna med pukor, trummor och trumpeter, alltså under full musik, till alla portarne wid den stad, från hwilken hon för alltid war bortwisad. Kom hon tillbaka kostade det henne lifwet.

Oftast hade hon dessförinnan blifwit “påstruken”, slitit spö, ett straff, som anwändes så wäl på män som på qwinnor. På en bred uppmurad grund reste sig en hög påle, ofwanpå hwilken understundom satt en med jerngaller omgifwen brädskifwa. Wid pålen bands syndaren, som af bödeln fick sina reglementerade spö- eller piskslag, naturligtwis på bara kroppen.

Då denna akt war förbi, blef förbrytaren satt ofwanpå pålen, der han, sig sjelf till spott och likfinnande till warnagel, måste under en längre tid sitta som i en fågelbur. På wissa ställen i Tyskland war brädskifwan så inrättade medels en sinnrik mekanism, att den wred sig rundt, så att stackarn fick sin extra karuselltur.

Den offentliga kroppsliga bestraffningen synes åtminstone i de större städerna hafwa hört till ordningen för dagen. Och den liksom afrättningarna war ett offentligt folknöje. Särskildt de senare täflade hög och låg om att få beskåda.

Jöns Birkerod, som föddes i Odense 1658 och dog 1718 som biskop i Aalborg och hwars efterlemnade dagböcker sätta oss klart in i hans tids dagliga lif, meddelar såsom ett af sina första barndomsminnen, huruledes han i en ålder af något öfwer fem år war tillstädes, när en mördare, hattmakaren Knud Basse i Odense, afrättades. Han berättar, att han stod i borgmästaren Peder Pedersen Lerches sal mellan pastorn från Kjöge, Nils Randulf, och dennes hustru.

“Dessutom”, heter det, “woro många andra förnäma spectatores församlade både från staden och från landet, och bland annan diskurs hade de äfwen sitt lifliga gespräch med stadsfogden Antoni Ottesen, för det han hade, innan justifikationen skulle försiggå, efter gammal sed trädt in i kretsen, och lyst fred öfwer pöbeln, som nu skulle företaga sin första afrättning“ — alltså ett helt gemytligt samtalande alldeles som under mellanakterna på en teater. —

Under medeltiden hörde utan twifwel en galge, som ett nödwändigt inventarium, till hwarje någorlunda wälordnad köpstad. Den hade ju sin plats utanför staden, medan schavotten stod på torget. På galgen hade man ofta nedlagt mycket arbete. Sålunda beskrifwes Ribe galge i 16:de århundradet som en temligen ansenlig byggnad med en dörr på ena sidan, så att man kunde gå in i den. Ofwanpå woro tre pelare murade med tre bjelkar mellan sig, “en för konungens, en för stadens och en för de främmandes tjufwar”.

Då man gifwetwis wille hafwa så litet som möjligt att skaffa med skarprättarne, måste dessa stundom hänwända sig till den högsta myndigheten, konungen sjelf, för att få honom att inskärpa hos landets öfriga innebyggare, att de äfwen hade pligter gentemot dessa embetsmän. 1698 kom till Aarhus' magistrat en troligen föga kärkommen kunglig skrifwelse, hwari det bl. a. heter: “Som det eljes blifwet oss allerunderdånigst anmält, att öfwerhetspersoner i åtskilliga köpstäder samt deras hustrur undandraga sig att wara tillstädes wid barndop eller begrafning hos mästermannen och att när deras qwinnor äro i barnsnöd, ingen hjelp dem gifwes af jordgummorna eller öfwerhetens och borgerskapets hustrur, utan att de måste med stor kostnad från andra orter förskrifwa annat folk af deras egen profession, så befallens I härmed, att I och edra hustrur ej mån wägra att tillstädeswara wid sådant barndop eller sådan begrafning, så ofta I derom anmodade blifwen, äfwensom att edra och borgerskapets hustrur, liksom jordgummorna, måtte sig infinna, när skarprättarens hustru kommit i barnsnöd”.

Man har ett fall från Ribe af 1692, att en skarprättare ej kunnat få folk att biträda wid dopet af hans barn. I kyrkboken heter det fattigt nog om denna förrättning: “faddrar — ingen; och bar han barnet sjelf till dopet”.

“Den enes död är den andres bröd.” Detta ordspråk hade i forna tider sin säkraste tillämpning på skarprättarne. De lönades nemligen delwis med sportler, så att ju flera förrättningar, de hade att omsörja, desto större blefwo deras inkomster; och att förrättningarnas mängd war stor, hafwa wi sett. När derför — längre fram i tiden — konung Fredrik VI benådade den ene dödsdömde efter den andre, inlemnade en af landets skarprättare till honom en skrift, hwari han beklagade sig öfwer, att han under de senaste åren, på grund af de många benådningarne, förlorat så mycket af sina inkomster, att han knappt hade bröd för dagen.

Under den gamla goda tiden hade de det åter i ekonomiskt afseende lika godt, om ej bättre, än kommunala tjestemän i allmänhet. Wanligen hafwa de haft särskildt boställe, hwilket ståtligt nog kallades “residens”. I wissa orter ha de burit en egen drägt, ett slags embetsuniform. Sålunda får man weta af Aalborgs stads räkenskaper för år 1600, att staden då bestått sin mästerman bl. a. en synnerligen dyrbar hatt, wärderad till ej mindre än 15 mark. (G. H-T.)



Spridda nyheter från utlandet.

Jordens jernwägar. Den sammanlagda sträckan af jordens jernwägar utgjorde 1892 ej mindre än 653,937 kilometer. Amerika ensamt egde 352,230 kilometer, alltså omkring 50,000 mer än de fyra öfriga werldsdelarne tillsammans. I andra rummet kommer det till arealen: wida mindre Europa med 232,317 kilometer. Asien med sin oerhördt stora yta har ett ännu relativt obetydligt jernbanenät, nemligen 37,367 kilometer; en wäsentlig tillwäxt kan dock wäntas, när den af Ryssland påbörjade twärbanan genom Sibirien blir fullbordad, i det att stora bibanor sannolikt komma att anknytas till densamma. Äfwen i det turkiska Asien, der under de senare åren stora bansträckor blifwit byggda, har man att wänta en ytterligare ökning af jernbanenätet. Dessutom kommer Kina, som hittills intagit en afwisande hållning, då det gällt jernwägsanläggningar, att på detta område ansluta sig till de öfriga nationerna, så snart den sibiriska banan är färdigbyggd. Äfwen Afrika har i förhållande till sin areal och sin folkmängd endast få jernbanor, sammanlagdt 11,607 kilometer, hwilka hufwudsakligen finnas i Algier och Egypten samt i den engelska Cap-kolonen i Natal, i den sydafrikanska republiken och i Orange-republiken.

I Centralamerika finnas, oaktadt dess stora utsträckning, endast helt få påbörjade jernwägsanläggningar; men äfwen här emotser man en ansenlig tillwäxt genom den planerade och delwis påbörjade linien på Congo-området. Oaktadt Australien är så mycket mindre än Afrika, har det dock en ungefär dubbelt så lång sträcka af jernbanor, nemligen 20,416 kilometer. De olika kolonierna på det australiska fastlandet och ön Nya Zeeland söka öfwerbjuda hwarandra i fråga om utwidgning af nuwarande anläggningarna. Priset för en kilometer jernwäg är i Europa i medeltal 278,571 kronor, men i de öfriga werldsdelarne endast 141,649 kronor. Det till slutet af år 1892 anwända kapitalet till samtliga banor belöpte sig till omkring 125 milliarder kronor.

En twå-årig brodermördare. Wid Place des Alpes, Paris, bor en 27-årig arbetarehustru Justine Courfout, moder till twå små gossar, af hwilka den äldste, Lucien, nu är twå år gammal, och den yngste endast 6 månader. Allt sedan dennes födelse har lille Lucien wisat en påtaglig och häftig motwilja att ej säga afundsjuka mot den yngre brodern. För några dagar sedan nödgades modern aflägsna sig i något ärende utom hemmet. Wid sin återkomst efter en half timme skulle hon taga upp den lille, som syntes sofwa, ur waggan för att gifwa honom di. Till sin fasa märkte hon att han war död och hade en lång hattnål stucken genom det ena ögat. Wid den arma, förtwiflade moderns rop tillskyndade nu grannarne, och inför dessa omtalade den lille mördaren Lucien öppenhjertigt att det war han som stuckit nålen genom den sofwande broderns öga.

Den stora sjöormen i Stilla hafwet. Kaptenen på barken “Losagana” såg tillika med sitt manskap för någon tid sedan nära Santa Cruz-öarne en underlig, grå, 30 meter lång ormliknande fisk, som han, enär odjuret under en timmes tid lugnt simmade bredwid fartyget, hann rita utaf. Trots de talrika skott, som man aflossade mot sjöormens pansar, lyckades man ej döda djuret och bogsera den märkliga fångsten in till Sidney, hwadan man här fått nöja sig med kaptenens skizz och manskapets muntliga beskrifning.




förklädda prester, låtsade giftermål och nattligt bortförande af unga flickor kommit ur modet med Gretna Green. Om mr Darcy någonsin får höra det, så är det bäst ni tar ett rep och hänger er ju förr desto bättre. (Forts.)