— Jag, svarade arbetaren med fast röst. Jag är skotte som ni, mylord. Och jag är en av de skeppsbrutna från Britannia.
Alla de resande störtade upp och fram till den talande, Robert i främsta ledet, Mary så gripen och darrande, att lady Glenarvan måste stöda henne. Men även irländaren var överraskad.
— Du, Ayrton, sade han. Det har du aldrig sagt mig.
Ayrton, som farmaren kallade honom, var en fyrtiofem års man, kraftfull, senig och med ett ansikte fullt av förstånd och viljekraft, ehuru det låg en viss hårdhet i uttrycket. Man såg strax på hans utmärglade, fastän härdade kropp, att han genomgått svåra lidanden Och han hade något imponerande i sitt väsen.
— Ni är således en av matroserna på Britannia? frågade Glenarvan.
— Ja, mylord, kapten Grants kvartermästare.
— Och räddades tillsammans med honom vid skeppsbrottet?
— Nej, mylord, jag är inte någon av de matroser, som nämnas i dokumentet. Jag spolades över bord av en sjö och kastades i land. Om dokumentet vet jag ingenting. Det måste kaptenen ha kastat ut, sedan jag var borta. Jag trodde, att både han och hela besättningen drunknat och att jag var den ende överlevande.
