ett stycke framåt och slog så ett par långa armar om stammen till ett gummiträd, som de likväl icke kunde omfatta. Men varelsen högg sig fotfästen med en liten hacka, som han höll i handen och på ett par ögonblick hade han klättrat upp till lövverket och var försvunnen, i det han utstötte ett ljud, som ljöd som ett varningsrop.
— Vad var det där för en besynnerlig apa? frågade majoren.
— Det var en australneger av renaste blod, svarade Paganel.
Några steg längre fram kommo de också mitt in i ett läger, bestående av ett tiotal tält och ett trettiotal vildar med frånstötande utseende. På dessas svartbruna, ludna och tatuerade kroppar hängde söndertrasade känguruskinn, och deras skygga och djuriska ansikten utvisade, att de hörde till de lägst stående människorna.
Så fort de fingo syn på de resande, gjorde de sig i beredskap att fly. Men Ayrton, som i
