Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs
71
KAPTEN GRANTS BARN.

Orörlig, vördnadsbjudande och med ett, trots målningen, intelligent uttryck i sitt ansikte väntade han på att bli tilltalad.

Då Glenarvan med en min av strålande tacksamhet skyndade fram till honom, gick han två steg emot honom, i det han vänligt böjde på huvudet och tillät lorden att häftigt trycka sin hand.

Men när man ville meddela sig med ord, kom man icke långt. Det språk, patagoniern använde, var för de andra fullkomligt obegripligt. Främligen försökte då med ett nytt, men med lika liten framgång. Dock föreföll det Glenarvan, som om det hade en viss likhet med spanskan, av vilket tungomål han kände till några ord.

Expañol?[1] frågade han.

Patagoniern nickade.

— Utmärkt sade majoren. Det är något för vår vän Paganel. En sådan tur, att han lärt sig spanska!

Paganel var genast färdig, hälsade med fransysk älskvärdhet på patagoniern och tilltalade honom med en väl svarvad fras på det nyinlärda språket.

Främlingen lyssnade men svarade icke.

— Å, det välsignade uttalet! utbrast Paganel.

Han svängde om frasen och uttalade den så tydligt, att han gapade över var stavelse. Men patagoniern stod stum och frågande.

  1. Spanska