sig en av matroserna och gjorde slut på hans liv genom att hugga av honom stjärten.
Ännu återstod emellertid en sak att göra, som sjöfolk aldrig försummar vid hajfångst, nämligen att öppna djurets mage, ty den kan innehålla de mest oväntade överraskningar.
Vid detta tillfälle kände sig dock matroserna betydligt besvikna, ty de kunde icke upptäcka något märkvärdigt, då de skurit upp fisken. Och de stodo just i begrepp att kasta inälvorna över bord, då en av karlarna gav akt på att ett främmande föremål tycktes ha trasslat in sig i dem.
— Vad kan det där vara? undrade han och började peta fram föremålet.
— Å, svarade en matros, det är väl en stor sten, som kanaljen har sväljt för att ha till barlast.
— Nej, sade en annan, det måste vara en kanonkula, som han fått i magen och inte hunnit med att smälta.
— Prata inga dumheter, inföll Tom Anstin, förste styrmannen, ser ni inte, att besten varit en oförbätterlig suput. För att inte förlora något av det starka har han sväljt buteljen med.
— Vad för något, utbrast lord Glenarvan, har hajen haft en butelj i magen?
Och han tillsade folket att försiktigt rengöra fyndet och bära in det i däckssalongen, där han
