en outtröttlig energi och en brinnande hänförelse och kärlek till naturen i stort som smått, samt ett ej obetydligt mått af säkra, om ock oordnade kunskaper voro de goda nornor som skulle leda hans väg öfver hans framtids vildiga arbetsfält.
En omständighet af utomordentlig vikt är äfven här att omförmälla. Samma år som striden i den franska vetenskapsakademien utkämpades om arternas oföränderlighet, utkom Charles Lyells epokgörande arbete “Geologiens principer“. Stödd på omfattande egna undersökningar och ett väldigt kunskapsmaterial visade denne, att de ombildningar af än så revolutionär art, som jorden under sin utveckling undergått, ingalunda berodde på katastrofliknande omhvälfningar. Orsakerna voro desamma, som den dag i dag verka omgestaltande. Det var icke allenast vulkaniska krafter, som medverkat vid de ofantliga bergskedjornas bildande, utan dessa kunde väl ha uppstått genom de långsamma nivåförändringar som alltjämt konstateras. Regnet, floderna, hafvets bränningar, snön och isen ha alltid varit samma utjämnande krafter, som de alltjämt äro; och de kunna åstadkomma de största förändringar, därför att de verka under oändliga tidrymder. I själfva verket beteckna Lyells arbeten samma genombrott för uppfattningen af den oorganiska naturen, som Darwins sedermera för uppfattningen af den organiska, och med rätta har man betecknat hans reformatoriska ingripande inom den geologiska vetenskapen såsom den naturliga grund, på hvilken en teori om arternas ursprung nödvändigt måste uppväxa. Men det har alltid fordrats en Columbus för att få ägget att stå.
