Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs
65

ström ledes eller ändamålsenligt bestämmes af en annan makt. Jag har sport honom (och han säger, han vill fundera på att ge mig svar) om han tror att min näsas form var förutbestämd. Tror han det, har jag intet vidare att anmärka . . . .

Rangplatsen bland dem som mot obskurantism och fåvitskhet från första stund förde Darwins talan intager Thomas Huxley. I föreläsningar, stridsskrifter, tidningsartiklar och vetenskapliga arbeten slungade han sig med lågande entusiasm och oförfärad håg in i striden, en fruktansvärd motståndare, utrustad, som han var, med dräpande logisk skärpa och den gedigna kunskapens anfallsvapen. “Som blixten, som i nattens djupaste mörker plötsligt visar den vilsne vandraren on väg, som han kan följa, om det så är en genväg eller icke“, så kom Darwins bok för 1850-talets naturforskare, som förgäfves spanade efter en hypotes som kunde förena under samma synpunkt massan af fakta och detaljer, en hypotes “som icke förutsatte andra krafters ingripande än sådana, som kunde bevisas vara i verksamhet“, säger Huxley om Darwins bok.

Sådana stridsmän, som Huxley behöfdes också, ty stridens vågor gingo högt. En skildring från ett årsmöte med British Association i Oxford 1860 torde ge en ganska god bild af hurudan situationen i England och säkerligen på många ställen i Europa på den tiden var. En afhandling hade anmälts, som berörde “Arternas uppkomst“. Presidenten uppmanade Huxley att yttra sig, men denne sökte undvika diskussion i det han anförde, att “åhörare, hvars känslor behärskade deras förstånd, icke var det publikum, inför hvilket en sådan

Darwin.5