Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs

69

föraktfullt eller ens skarpt utfall mot hans motståndare; han upptager till skärskådning sakliga skäl och söker med sakliga bevis att bemöta dem; ty endast detta kunde bidraga till sanningens slutliga seger.

Hvilken blid och högsinnad uppfattning möter oss icke i hans bref, som äro verkliga kontraster till det språk och den stridsmetod, hvarpå vi nyss gifvit prof. Omedelbart efter Oxford-mötet skrifver han till Hooker: “Jag har just mottagit Edert bref. Jag har varit mycket dålig och har haft en otäck hufvudvärk oafbrutet i två dygn; det var slätt med humöret, och jag satt just och spekulerade öfver hvilken börda jag var för mig själf och andra, då Edert bref kom. Det har gladt mig mycket; jag fick tårar i ögonen vid tanken på Er godhet och hängifvenhet. Berömmelse, ära, rikedom, allt detta är ingenting mot vänlighet och hängifvenhet . . . Jag har på sista tiden läst så många fientliga kritiker, att jag började tro, att jag i alla fall var på galet spår och att X. hade rätt då han spådde, att hela saken skulle vara glömd om tio år. Men nu då jag hör att Ni och Huxley vilja uppträda offentligt och kämpa (något, som jag aldrig kunde göra), tror jag fullt och fast att vi komma att segra i längden.“ Och till Huxley: “Allt jag hör från olika håll, gör att jag tror att Oxfordmötet har gagnat vår sak. Det är af oberäknelig vikt, att virlden får se att det finnes några första klassens män, som icke äro rädda att säga sin mening.“