timme efter midnatt, tills den utmattade naturen segrade över kärlek, sorg, fruktan och ovisshet, och hon somnade.
Solen stod redan högt på himlen, då hon väcktes av ett jakthorn. Amy sprang upp från sin bädd, lyssnade till ljudet och erinrade sig med en känsla av svindlande ångest, var och i vilken belägenhet hon befann sig.
»Han tänker inte på mig», sade hon, »han vill inte komma till mig! En drottning är hans gäst, och vad frågar han efter, i vilken vrå av hans stora slott en eländig varelse som jag pinas av en ovisshet, som nästan övergår till förtvivlan?»
I detsamma hördes ett buller vid dörren, som om någon försökt att tyst öppna den, och en obeskrivlig blandning av glädje och fruktan fyllde henne, hon skyndade att skjuta undan bordet, som hon ställt framför dörren, sedan hon först försiktigtvis frågat:
»Är det du, min älskling?»
»Ja, min grevinna», viskades till svar.
Hon slog upp dörren och med utropet: »Leicester!» slog hon armarna om halsen på mannen, som stod utanför, insvept i sin kappa.
»Nej, inte precis Leicester», svarade Michael Lambourne och besvarade häftigt hennes smekningar, »inte precis Leicester, min älskansvärda och mycket förälskade hertiginna, men en lika bra karl som han.»
Med en styrka som grevinnan vid ett annat tillfälle ej skulle tilltrott sig, slet hon sig lös ur den rusige vällustingens fräcka och förnedrande omfamning och drog sig undan inåt rummet.
»Tillbaka», sade hon, »kom mig inte närmare, om livet är dig kärt! Jag ber dig, gå din väg, lämna mig!»
»Det skall jag göra, min söta vän, då vi tröttnat på varandras sällskap, men inte en minut förr.» Han grep henne i armen, och oförmögen att försvara sig längre, uppgav hon skrik på skrik. »Ja, skräna på, om du tyc-
