jag som andra fri att söka min egen lycka — då kanske — men det kan inte — kan inte ske. Uppskjut jakten på en halvtimme — och lämna mig, mylord.»
Dudley bugade sig djupt och drog sig tillbaka med melankolisk min, medan drottningen gick in i den grotta, där hennes olyckliga rival gömt sig.
Elisabets karaktär var av det fasta och beslutsamma slag, som snart återfår sin spänstighet. Den liknade en av de gamla druidiska »vaggande stenarna». Cupidos finger kunde, fastän han avbildas som en gosse, sätta hennes känslor i rörelse, men själve Herkules' styrka skulle ej kunnat rubba deras jämvikt. Medan hon med långsamma steg gick inåt grottan, återfick hennes ansikte sitt värdiga och befallande uttryck.
Nu varseblev drottningen en kvinnlig skepnad bredvid eller rättare sagt bakom en alabasterpelare, vid vars fot den klara källa uppsprang, som porlade längst in i den skumma grottan. Allt efter som hon nalkades, blev hon osäker, huruvida hon såg en bildstod eller en levande varelse. Den olyckliga Amy stod där orörlig, vacklande mellan sin önskan att förtro sig till en av sitt eget kön och sin vördnad för den kungliga damens majestät.
Plötsligt föll hon på knä inför drottningen, sammanknäppte sina händer och såg upp med en blick, som var så ångestfullt bedjande, att Elisabet kände sig helt rörd.
»Vad skall detta betyda?», sade hon. »Detta är en starkare känsla än som passar för situationen. Stig upp… vad önskar ni av oss?»
»Jag önskar — jag ber — jag bönfaller om ert nådiga beskydd… mot… mot Varney.» Hon var nära att kvävas, då hon uttalade detta olycksaliga namn, som genast uppfångades av drottningen.
»Vad, Varney… sir Richard Varney… kavaljer hos lord Leicester! Vad är ni för honom eller han för er?
