att han har bestulit abboten på kyrksilvret, som vid reformationen gömdes undan på det gamla slottet. Rik är han emellertid, och endast Gud och hans samvete — och kanske djävulen också — veta, hur han har blivit det. Barsk är han i sitt sätt. Det blir säkerligen gräl emellan honom och min systerson, om Mike vill tvinga på honom sin bekantskap. Jag är ledsen att ni funderar på att göra honom sällskap dit.»
Den främmande hade nyss slutat den förträffliga frukost som serverades honom och Gosling av den vackra Cicely, skänkrummets skönhet, då Michael Lambourne inträdde. Hans dräkt var på nyaste modet, och han uppbar den med synbart bemödande att framställa sin person i den fördelaktigaste dager.
»Ni vidhåller alltså er avsikt att besöka er gamle bekante?» sade Tressilian till äventyraren.
»Ja, min herre», sade Lambourne, »när insatsen är gjord måste partiet spelas, det är spelarlag, som gäller över hela världen.>
»Jag erbjuder mig att följa er på er äventyrliga utflykt, av vanlig resenärnyfikenhet», sade Tressilian, »om ni vill vara så god och tillåta mig det; och jag sätter in min andel i vadet hos vår hederlige värd.»
Byn Cumnor har ett behagligt läge på en kulle, och i en lummig park i närheten låg det gamla slottet, som nu beboddes av Anthony Foster. Ingången till parken var genom en gammaldags port i omfattningsmuren, och dess dörrhalvor av massiv ek voro tätt beslagna med spikar. De bägge männen gingo in genom den och befunno sig i en allé skuggad av gamla träd. Allén själv var beväxt med gräs, och på ett par ställen lågo stora högar av murkna grenar, vilka blivit avkvistade från de i den närbelägna parken fällda träden och uppstaplats här för att torka. Utom det allmänna intryck av ödslighet, som så mäktigt tränger sig på en, då man ser människoverk förstöras genom vanvård, bredde de
