Tressilian var förberedd på att få se en man med simpelt och obehagligt utseende, överträffade dock Anthony Fosters fulhet alla hans förväntningar. Han var av medellängd, kraftfullt byggd, men så klumpig att det gränsade till vanskaplighet och gjorde alla hans rörelser så tafatta, som om han varit både halt och vänsterhänt. Hans skarpa mörka ögon lågo djupt under tjocka, buskiga ögonbryn, och som de vanligen voro sänkta mot jorden, såg det ut som om de blygdes för sitt naturliga uttryck och ville dölja det för iakttagande blickar. Tressilian kunde ej annat än erkänna för sig själv att Anthony Foster, som nu stod framför dem, att döma efter utseendet var den sista person, hos vilken det kunde falla någon in att göra ett oväntat och ovälkommet besök. Han slog upp ögonen, då han kom in i rummet, och fäste på de bägge besökande en skarpt genomträngande blick, sedan slog han ned dem igen, som om han räknat sina steg, medan han långsamt trädde fram mitt i rummet och sade med låg, dämpad röst:
»Får jag be er, mina herrar, att säga mig anledningen till ert besök?»
»Åh, min käre vän Tony Foster!» utropade Michael, i det han grep hans motsträviga hand och skakade den så eftertryckligt att den andres klumpiga gestalt nästan vacklade. »Vad, har du alldeles glömt din vän och lekkamrat Michael Lambourne?»
»Michael Lambourne!» sade Foster och såg på honom ett ögonblick, sedan befriade han utan vidare sin hand från den tilltalandes vänskapliga tag och sade: »Är ni Michael Lambourne?»
»Ja, lika visst som ni är Anthony Foster», svarade Lambourne.
»Vad, din galgfågel, din fängelseråtta, du bödelns och hans kunders vän», svarade Foster, »är du nog fräck att vilja vara bekant med någon, vars nacke inte behöver vara rädd för Tyburns halskrage?»
