Den här sidan har korrekturlästs

historia. Jag har sökt lägga alla upptänkliga hinder i vägen för dessa fördömda festligheter, men vårt samtal i dag har lagt allt i slumpens hand. Hon sade till mig vänligt, men bestämt: ’Nu ge vi er ej längre tid till förberedelser, mylord, då ruinerar ni er alldeles. Om söndag den nionde juli äro vi hos er på Kenilworth’.»

»Nåväl, mylord», sade Varney, »ni är en vis man och en man av ära, och jag är er ödmjuke tjänare — en man av denna världen och blott alltför lycklig, att min kännedom om den och dess vägar är sådan, att mylord ej försmått begagna sig därav. Jag skulle dock gärna vilja veta, vilkendera i denna lyckliga förening, som står i större tacksamhetsskuld till den andra, mylady eller ni, vilkendera som har de största skälen att visa eftergivenhet och ta hänsyn till den andras önskningar, fördelar och säkerhet.»

Leicester tog papper och penna och påbörjade två eller tre brev till sin grevinna, vilka han dock rev sönder. Slutligen skrev han några få, osammanhängande rader, vari han besvor henne att av skäl, som rörde hans liv och hans heder, samtycka till att i några få dagar bära namnet Varney, under högtidligheterna på Kenilworth. Han kastade brevet över bordet till Varney med en vink, att han skulle bege sig av, vilken denne ej var sen att uppfatta och åtlyda,

»Demetrius måste göra sin skyldighet», sade Varney för sig själv, i det han red bort. »Sjukdom måste tjäna som ursäkt hos hennes majestät för att fru Varney ej hembär henne sin hyllning — ja, och en svår och härjande sjukdom lär det bli, om Elisabet fortfar att kasta så ynnestfulla blickar på mylord av Leicester. Framåt, min snälla häst, framåt — ärelystnad och stolta förhoppningar om makt, njutning och hämnd borra sina taggar lika djupt i mitt hjärta som jag trycker in sporrarna i din sida. Gå på, min snälla häst, gå på — djävulen driver oss bägge framåt.»


6 XKenilworth.