Den här sidan har korrekturlästs

XIV.
PÅ KENILWORTH

Den olyckliga grevinnan av Leicester hade alltsedan sin barndom av sin omgivning varit behandlad med lika obegränsad som oförnuftig efterlåtenhet. Den naturliga mildheten i hennes lynne hade hindrat henne från att bli övermodig och egensinnig, men den nyck, som kom henne att föredraga den vackre och inställsamme Leicester framför Tressilian, om vars höga hederskänsla och oföränderliga tillgivenhet hon dock själv hyste en så fast övertygelse, hade sitt ursprung i den missriktade ömhet, som besparat hennes barndom självbehärskningens och underkastelsens smärtsamma men nödvändiga lärdomar. En följd av denna eftergivenhet var också, at hon i det viktigaste ögonblicket av sitt liv saknade sinnesnärvaro och förmåga att på egen hand uppgöra någon klok plan för sitt handlingssätt.

Denna svårighet nedtryckte med överväldigande makt den olyckliga kvinnan den morgon, som tycktes utgöra vändpunkten i hennes öde. Med förbiseende av alla mellanliggande omständigheter hade hon endast önskat komma till Kenilworth och träffa sin make, och nu, då hon befann sig så nära båda, uppstego plötsligt tusen betänkligheter inom henne och skrämde henne med ett kaos av tvivel och farhågor.

En sömnlös natt på ett värdshus hade gjort henne så