Den här sidan har korrekturlästs
4
Och under flygten mellan dem och jorden
Då är vår själ en klangrik harpa vorden;
Och lifvets sorger dunsta bort på färden,
Och jorden äga vi och andeverlden.
Förunderliga äro vi poeter.
På jorden stundom slutna som paketer,
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta;
Ur hjertats krater såsom glöd de hvälfva, —
Hvarför vi gråta veta vi ej sjelfva.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett magert folk; men krigiskt, ty det heter:
För ljuset strida vi, och spänna bälte
Mot mörkrets här: en skald bör vara hjelte,
Så vill Apollo; ock mot egna öden
Han bjöd oss kämpa: Segren vins i döden.
