Nordbons Hemlängtan.
Väl längtar du åter till fädernas strand,
Mitt hjerta! Du slår så oroligt,
När barndomens minne dig hviskar ibland
Om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäfves du ångrar den brännande lust,
Som gäckande dref dig till främmande kust
Från enfaldens skogar och dalar.
Hvad drömde du väl om den främmande jord,
Hvad sökte du fjerran i söder?
Ack! sökte du hjertan? Fanns det ej i nord:
Hvar fann du väl trognare bröder?
Hvad diktade hoppet, hvad brände din håg,
Hvad såg du i söder, som icke du såg
I enfaldens skogar och dalar?
Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
Der molnen sig hvila på fjället,
Der åldriga skogen mot stormarna stod,
En grönskande sköld kringom tjället;
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
