Den här sidan har korrekturlästs
19
Kom så Frans, en ung kusin,
Med tupé och sockermin,
Bad om kärlek. Nanna hörde.
Amor sjelf, den skalken, förde
Frans och Nanna mund mot mund —
Regeln glömdes samma stund.
”Ingenting så himmelskt är,
Som att älskas och bli kär”,
Sade Nanna vid sin spegel,
Valde så en annan regel:
”Hur man nekar, hur man svär,
Blir man ändå engång kär!”
