Låt oss luta oss med frid tillsamman,
Fromma hjertan! sola oss i flamman
Af Guds kärlek, rena såsom den!
Hörs dess röst ej, som den fordom hördes:
”Älsken mig, och älskens så inbördes,
Som jag älskat eder!” — Bröder, bröder!
Känna vi Guds tungomål igen?
O! vi känna det. I vårens dalar
Själ’n förstår så väl hvad himlen talar,
Läser rent naturens blomsterskrift.
Hat och mörker vike! Ljusets fana
Låt oss svära på vår skumma bana!
Minnet af hvad godt vi gjort på jorden,
Blifve marmorn på vår slutna grift!
Och en verld skall, skönare än denna,
Famna oss, och ljusets englar känna
Oss igen på själens rena skrud. —
Der är hemmet. Här är natt och drömmar;
Der är verklighet, och ljuset strömmar
Från en sol, som ingen midnatt gömde,
Kring en vår, som evig är som Gud!
