Dock, Gudi lof! ännu har aldrig magen,
En tomsäck lik, uppå sin herre hängt.
Jag frodas skäligt, skrifver rent om dagen
Tolf, femton ark, hvad andra dumt ha tänkt.
Det hjelper icke. Magen ej förbyter
Sin haj-natur, fast kassan säger stopp.
Jag vet det väl, om än allt annat tryter,
Så fins ändå aptit fem trappor opp.
Min kamlottskappa kommen är till åren,
Men varm ännu, fast något sliten bak.
Min hatt betäcker väl de blonda håren,
Fast något rödbrun som ett koppartak.
Blott man ej svälter eller fryser bara,
Om strumpan ock har en och annan stopp,
Som extra får man ej så noga vara
Uppå en rankig vind fem trappor opp.
Men lyckan kommer väl, fast hon i striden
Om tjenst och lön mig ofta ryggen vändt.
Dock hvad gör det, då jag ändå med tiden
Mig föresatt att blifva president?
På oxens horn satt ju en lumpen mygga
Och drömde om sin jättestora kropp —
Hvad under då, om jag vill luftslott bygga
Och blomsterströ min vind fem trappor opp?
