Och ingen var prisad som jag, då jag kom
För gigg eller schäs,
Och ingen det fans, som ej talade om
Slädtrafvarn på Näs . . .
Men, ack! hvarför tala ”om barndomsminnen,
De rosengårdar i ädla sinnen!”
Det grefliga huset gick plötsligt omkull,
Ty grefven blef död.
Och genast blef såldt både silfver och gull
För penninge-nöd.
Ack! tiden förändras: man tog mig från krubban
Och slog för en spottstyfver bort under klubban.
En länsman mig köpte, ett as, likagodt,
Han slogs som en ryss.
Men väldet blef stackot, han hade för brådt,
Då han red mig till byss;
Ty öfverbalansen med ofrälse-benen
Han tog och slog nacken till döds emot stenen.
Till Stockholm med halmtapp man sedan mig dref,
Och utan protest
Jag såldes vid Munkbron och åkarhäst blef,
Det känner jag bäst . . .
Misshandlad och svulten — hvem skildrar min smärta:
Hos åkar-embetet fins alls intet hjerta.
