Utöfver böljans graf sitt englahufvud;
Och ensam stod hon, skild ifrån de andra:
Det var som om hon obemärkt sig smugit
I ensamheten, för att dö vid floden.
Den gröna kransen kring det veka lifvet
Förvissnad hängde sina blad mot jorden.
Förgäfves stödde jag den kalla stängeln:
Det fromma blomsterhjertat slog ej mera.
Då ville jag den hvita kronan röra
Och än betrakta hennes gyllne smycken,
Som lyste der, ett minne utaf solen.
Då föll, hur varsamt än vid den jag rörde,
Den sköna kronan af, och floden förde
På silfverböljan bort den oskuldsrena,
Till andra stranden vaggad utaf döden.
Då såg jag ned i djupet af mitt hjerta
Och tänkte: rent skall hvarje hjerta vara,
När döden kommer att vår ande taga:
Det rena är det himmelska på jorden.
Fläckfri var sippans krona än i döden,
Och himlasmycket, som hon fått af solen,
Det tog hon med sig öfver okänd bölja.
Så bör vårt hjerta uti döden vårda
Sin oskuld och sin tro: de äro smycken
I andens bröllopsdräkt och segerkrona,
Sida:Knäppar på lyran Sida 088.jpg
Den här sidan har korrekturlästs
82
