Den här sidan har korrekturlästs
92
Sina golf af kristall
Öfver böljornas svall;
Ty en gud utaf snö
Kan ej alls tåla sjö:
Han blir sjösjuk på stund,
Då han ser minsta sprund
Uti vikar och sund.
O! hvad storm,
O! hvad gorm!
Och hvad knak
Och hvad brak
Uti kroppås och tak!
Hur det tjuter och gnyr,
Hur det snöar och yr —
Gud vet, hvilken som styr!
Fy, en sådan natur!
Inom hus, som i bur,
Är man dömd att bli still.
Ingen vågar sig till,
Om han aldrig så vill,
Sticka nästippen ut
Om sin förstugu-knut —
Han kan ändå ta slut!
