Den här sidan har korrekturlästs
11
rättsdoktrinen[1] som i utländska lagar.[2] Lagutskottets yttrande vid 1854 års riksdag, (Utlåt. n:r 48 s. 6) att det tillhörde en bland de svåraste uppgifter att definiera tjufnadsbrottet, lärer nog ännu äga giltighet.
De mest utmärkande kännetecknen på tjufnad enligt svensk rättsuppfattning torde vara:
- 1:o) orättmätigt (rättsstridigt) tillgripande;
- 2:o) af annan person tillhörig och i annans besittning
befintlig lös sak;
- 3:o) i afsikt att tillägna sig eller annan (någon tredje)
saken;
- 4:o) utan våld å person eller användande af hot, som
innebär trängande fara.[3] (Jfr 21: 1 Str. L.)
Den följande framställningen, som har till ändamål att angifva den allmänna karaktären af tjufnadsbrottet,[4]
- ↑ Jfr Olivecrona a. a. sid. 8: "Tjufnadsbrott är den lagstridiga handling, då någon uppsåtligen, utan användande af våld å person (eller svårare hotelse), olofligen tillgriper annan tillhörig och uti annans besittnnig varande lös egendom af penningevärde, i afsikt att densamma sig eller någon tredje person tillägna." Antell a. a. sid. 221: "Tjufnad är medvetet rättsvidrigt borttagande af främmande lös sak ur främmande värjo i afsikt att rättsvidrigt tillägna sig eller annan densamma".
- ↑ Tyska strafflagen af 1871, som beträffande tjufnadsbrottet i mångt och mycket erbjuder likheter med vår lag, företer följande definition: "Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in der Absicht wegnimmt, dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls bestraft (den som borttager från annan en främmande rörlig (lös) sak i afsikt att rättsstridigt tillägna sig densamma, straffes för tjufnad)." Norsk "Almindelig borgerlig Straffelov" af 22 maj 1902 bstämmer tjufnadsbrottet sålunda: "Den, som uden besidderens samtykke borttager eller medvirker til borttagelsen af en gjenstand, der helt eller delvis tilhœrer en anden, i hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiget vinding ved dens tilegnelse, straffes for tyveri." I finska strafflagsförslaget af 1884 heter det: "Tillgriper man lös egendom, hvilken tillhör annan och man ej har i sin värjo, i afsikt att, utan laga rätt, tillägna sig eller annan den egendom" etc.
- ↑ Rån betraktas då såsom ett särskildt brott, ej endast såsom ett kvalificeradt tillgrepp. Jfr s. 70.
- ↑ Jfr von Liszt Lehrbuch s. 426 o. f., Olshausen, Kommentar s. 868 o. f., Hagerup, Formuesindgreb s. 7 o. f. och Forsman, Ant. enligt föreläsningar öfver de särskilda brotten. s. 191 o. f.
