Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs
58

Den särskilda föreskrift rörande delaktighet (medhjälp) i tjufnad, som den 10 § meddelar, utgör en afvikelse från de i 3 kap. 4 § gifna bestämmelser. Ansvaret för den mindre delaktighet, som består i gärningens främjande, dels före brottets utförande och dels vid detsamma fastän ej i hufvudsaklig måtto, har skärpts så tillvida, att den delaktige ådrager sig samma ansvar som hufvudgärningsmannen, förutsatt nämligen att den delaktige tagit del i det tillgripna eller eljest haft vinning af brottet. Detta innebär, hvad beträffar tjufnadsbrottet, ett erkännande af grundsatsen, att hvar och en, som medverkar till brott i eget intresse, är att anse såsom hufvudgärningsman.[1]


11 §.
Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktiga äro, såsom

gärningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela

värde för hvar af dem afsedt.

11 § är lika lydande med den gamla 15 §. Stadgandet har sin förebild i äldre lagstiftning (M. B. i 1734 års lag 41: 1).


12 §.
Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten,

emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, där han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver

femton riksdaler.
  1. Jfr Winroth a. a. s. 192. Inom den nyare rättsdoktrinen har i fråga om medhjälp (såväl som beträffande anstiftan) gjort sig gällande den teori (1 allmänhet icke erkänd i positiv lagstiftning), att medhjälparens verksamhet bör ställas i direkt kausalförhållande till samma rättsstridiga effekt som gärningsmannens, och att förty medhjälp, rent principiellt sedt, är en art af gärningsmannaskap. Från positivt rättslig ståndpunkt har däremot den åsikt häfdats, att den delaktiges straffbarhet grundar sig å hans förhållande till en rättsstridig effekt, hvilken den delaktiges handling icke anses hafva förorsakat. Se Hellborn a. a. sid. 149 o. f.