Förutsättningen för återfall i rån är, att gärningsmannen förut till fullo undergått straff för rån eller för försök till rån eller för brott i 4 eller 5 § i detta kap. eller för två resor stöld eller för två resor inbrott eller slutligen för en resa stöld och en resa inbrott. Jfr 4: 11 och 5: 4 samt 20: 6, 7.
anträffas, sätter sig med våld eller sådant hot, som i 1 § nämndt är, till motvärn emot den, som det tillgripna återtaga vill; dömes, såsom för
rån, efter ty i 1, 2 eller 3 § för hvarje fall skils.Detta brott är ej rån, ty våldet eller hotet är ej medel till det olofliga tillgreppets verkställande. utan tillkommer först, sedan tillgreppet blifvit föröfvadt. Jfr Lag-Com:s motiver till Str. B. 23 kap. Ett analogt, ehuru mindre omfattande lagbud förekom i 1734 års M.B. 40: 7. Våldet, resp. hotet öfvas, för att tillgreppet skall blifva beståndande. Med "våld" menas våld å person. §:n i fråga är ej tillämplig, då gärningsmannen endast stretar emot, när ägaren vill återtaga det stulna föremålet. (Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 147.)
Orden "å bar gärning" böra tolkas i öfverensstämmelse med hvad äldre Lagb. yttrar i fråga om nödvärn. "Ehuru hvar och en otvifvelaktigt är berättigad att från tjuf eller rånare, på stället eller innan han förlorat brottslingen ur sikte, återtaga sin egendom och följaktligen, äfven om brottslingen. därvid sätter sig till motvärn, bruka det våld, som för utöfningen af en sådan rättighet nödigt är, kan denna rättighet icke tillkomma den, som efteråt påträffar sin egendom och till dess återbekommande är i tillfälle att erhålla den offentliga maktens biträde. På det likväl rättigheten att bruka våld ej må blifva obehörigen utsträckt äfven till sistnämnda fall, har äldre Lagb. funnit nödigt att i 7 kap. 7 § (5: 7 i gällande strafflag) införa orden: "å bar gärning".
Stadgandet i 4 § är sålunda ej tillämpligt, då tjufven redan hunnit sätta det stulna i säkerhet.
