tillplattade tången inräknad. Spjutspetsen påminner något om M. 504. I och omkring kärlet kol och ben som vanligt.
I den temligen oansenliga högen nr 7 påträffades under en flat sten ett lerkärl, mycket remnadt, 170 mm högt, bottnens yttre diameter 175 mm och kärlets öppning 250 mm. Detta innehöll något ben och kol jämte grus. Utanför fanns äfven obetydligt med ben samt en af elden illa medfaren knif af jern, 85 mm lång.
Högen nr 8 saknade kärl och innehöll endast obetydligt af benbitar och kol. En liten jernten tillvaratogs äfven. Sjelfva högen var till sitt yttre liten och oansenlig.
Högen nr 9 innehöll spillror af ett lerkärl, ben och kol, samt en lerskärfva, möjligen också efter ett kärl, hårdt bränd och på yttre sidan försedd med grofva refflor. På innersidan synas märken efter en i leran intryckt liten granqvist (?)
Högarna 1, 2, 3 och 4, eller i allmänhet de mot södra ändan af fältet belägna, innehöllo många stora stenar, ofta utgörande full mansbörda.
Märkena efter bålen voro icke särdeles vidsträckta, vanligen 1,2 till 1,5 meter på hvarje led.
I skogen mellan Lundby och Hållsta
jernvägsstation finnas flere spridda grafhögar, om hvilkas läge jag
hoppas kunna nästa år afgifva närmare beskrifning, för
den händelse de icke redan förut äro kända.
Den 18 december 1878.
Kronologiska anteckningar om våra runstenar.
2.
Det finnes en mycket sen isländsk saga om en svensk Ingvar, som företog färder i österväg. Sagan[1]
- ↑ Sagan om Ingvar Widtfarne, utg. af N. R. Brocman (1762).
