och ligger således mellan uppresandet af stenarne L. 303
och 305 ungefär en mansålder. Slingan å stenen L.
303 är också mycket enklare, men man skulle, derest
man icke fäste sig vid slingans utseende och
slägtskapsförhållandena, hafva kunnat känna sig benägen att flytta
den yngre stenen L. 305 längre tillbaka i a-tiden än
den sannolikt äldre stenen L. 303. Deri ligger
onekligen en ny maning till försigtighet, och vi få helt visst
deraf sluta oss till, att den a-period, som vi för dessa
runstenar urskilt, i grunden icke är en fullt bestämd
a-period, utan snarare en period af vackling. Vi böra
således karakterisera denna a-period som den tid, då
a ibland uttryckes med ᚬ, hvilket ännu aldrig har värde
af o. Derefter kommer en tid då ᚬ icke längre
användes = a, men allenast med en viss försigtighet
användes som o. Slutligen kommer o-tiden, då ᚬ aldrig
betecknar a, utan regelbundet o.
Hans Hildebrand.
Sveriges klockinskrifter.
En från Tyskland gjord förfrågan rörande Sveriges klockinskrifter har föranledt mig att redan nu samla dem — något som jag annars hade ämnat göra vid ett senare tillfälle. Då en sådan samling bör kunna vara af intresse för flere, begynner jag här publicera den. Det högsta intresset hafva visserligen de äldre inskrifterna, men äfven de yngre innehålla ofta bidrag till vårt folks kulturhistoria och jag har derföre ansett dem böra medtagas. Det kan vara likgiltigt, i hvilken ordning inskrifterna meddelas; jag börjar norrifrån. I några socknar torde de klockor, som här omtalas, hafva fått vika för nyare.
