Sida:Kontinentalsystemet.djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs
106
KAP. II. KONTINENTALSYSTEMETS TILLKOMST OCH YTTRE FÖRLOPP

namn af neutrala och då på gynsammare villkor än de franska. Hvad som mer än något väckte Napoleons förbittring var att Alexander tagit vissa af hans egna åtgärder emot engelska varor till förebild genom att påbjuda offentlig uppbränning af landvägen insmugglade varor — men ej af de sjöledes insmugglade.

Det af Napoleons påbud som fick denna för honom ovälkomna efterbildning var det s. k. Fontainebleau-dekretet af oktober 1810, som föreskref uppbränning af engelska varor öfver hela kontinenten; det utgjorde komplementet till Trianon-tariffen af augusti samma år, som i motsats härtill släppte in kolonialvaror, ehuru mot ofantliga afgifter. Alldeles samtidigt med denna nya vändning i kontinentalsystemet utbröto svårartade kriser i både England och Frankrike liksom äfven på många andra ställen, och Englands svårigheter på grund häraf ingåfvo Napoleon starkare förhoppningar än någonsin att nå kontinentalsystemets mål, utan hänsyn till att det franska näringslifvets rubbningar voro minst lika djupgående.

Emellertid hade kontinentalsystemet genom Rysslands affall förlorat sin ena vägg, och breschen vidgades under 1811 års lopp alltmer genom Alexanders ständigt mer öppna tillmötesgående emot den engelska sjöfarten. Napoleon fick försöka resa en ny barriär utefter Rysslands långa västgräns emot Preussen, storhertigdömet Warschau och Österrike samt tillgripa ännu verksammare medel för att spärra Östersjöns sydkust, sedan de engelska fartygen fått stödpunkter på dess ostkust, jämte dem de hela tiden ägt i de svenska skären. Sista steget på denna väg utgjorde ockupationen af svenska Pommern i januari 1812, men verkan häraf blef närmast att drifva Sverige till öppet affall. Förberedelserna till den stora kraftmätningen med Ryssland lade sedan alltmer fullständigt beslag på Napoleons uppmärksamhet, och med början till det ryska fälttåget lossnade banden öfverallt. Efter återtåget från Moskva inträffade i början af år 1813 resningar både vid Nordsjökusten och i det liksom hansestäderna särskildt plågade Ruhrområdet (storhertigdömet Berg). De undertrycktes visserligen obevekligt, och Napoleon vidhöll åtminstone tidtals sin föreställning att med kontinentalsystemet ha rubbat Englands maktställning. Men med den störtflod af närmare liggande kraf, som nu inställde sig, öfversteg det t. o. m. Napoleons krafter att ägna systemets genomförande den öfvermänskliga energi, som äfven under lyckligare auspicier varit nödvändiga för att hindra det att falla sönder. Dessutom miste det nu genom de nödtvungna bundsförvanternas affall alltmer sin kontinen-