fortfarande oroade sig för fransk konkurrens, nämligen sidenindustrien, fick sina kraf beaktade ända därhän, att intet mindre än importförbud på franska sidenvaror bibehölls i England.
Emellertid skulle det ganska snart visa sig, att denna sent omsider genomförda brytning med den månghundraåriga afspärrningspolitiken ingalunda hade stöd af något slags allmän mening i Frankrike, allra minst i industrikretsar; och så till vida kan man säga, att just detta afsteg från handelskrigens tradition banade väg för traditionens återknytning efter franska revolutionen. Edenfördraget, som aftalats mindre än tre år före den franska ständerförsamlingens öppnande den 5 maj 1789, kom nämligen nästan från början att inta ett af de främsta rummen i l'ancien régimes långa syndaregister. De franska textilindustrierna, särskildt bomullsindustrien, hade redan på 1780-talet lyckats draga nytta af den väldiga tekniska omhvälfningen i England, hufvudsakligen genom att locka till sig engelska verkmästare och maskiner; men den var naturligtvis ännu ej tillnärmelsevis vuxen sin läromästare. Därtill kom att, enligt hvad man påstod från franskt håll, de engelska varorna deklarerades till så mycket för låga priser, att värdetullen nedgick från nominellt 10 à 15 till 4 à 6 %. Kattun-, ylle-, porslins-, stålvaru- och läderindustrierna klagade bittert öfver den engelska konkurrensen och den arbetslöshet som däraf blifvit följden. Äfven sidenindustrien i Lyon arbetade under stora svårigheter, som visserligen ej kunde bero på någon engelsk konkurrens men åtminstone ej fick någon lindring genom traktaten med dess bibehållna engelska importförbud. Bittrast voro de klagomål som kommo från de nordfranska textilstäderna, Amiens, Rouen, Abbeville, Reims, Châlons-sur-Marne. Deras protester framburos också i de ryktbara »cahiers», där franska folket 1789 sökte ge luft åt sina känslor på alla lifvets områden, och det har med rätta anmärkts, att Robespierre, en af revolutionens svurne Englandsfiender, var representant för Artois och alltså företrädde samma där uppammade ovilja mot den engelska konkurrensen. Stämningen emot Edenfördraget inskränkte sig emellertid ingalunda till dessa områden. Det är egentligen blott i afseende på vindistrikten man har kännedom om någon tillfredsställelse med den nya politiken, och särdeles betecknande är, att exempelvis staden Paris’ cahiers innehöllo en fordran att traktaten skulle underställas ständerna på grund af de omhvälfningar den medfört och de protester den framkallat i alla provinser. Inspektören för manufakturerna gick ända därhän att jämföra dess fördärfliga verkningar med dem
