Sida:Kontinentalsystemet.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs


239
england

amerikanska spannmålen gick hufvudsakligen till Sydeuropa, framför allt till Pyreneiska halfön under de våldsamma striderna där, medan alla uppgifter peka i riktning af att Östersjöländerna utgjorde den engelska spannmålstillförselns hufvudkälla, med Danzig som medelpunkt. Ännu i midten af 1800-talet kom ej långt ifrån hälften af det till England importerade hvetet från Nordtyskland och Ryssland, trots att Nordamerika då redan efter allt att döma fått väsentligt ökad betydelse. I den mån Napoleon kunde göra sin vilja gällande ej blott på Tysklands Nordsjökust utan äfven på södra och i någon mån östra Östersjökusten, saknade han alltså ej möjlighet att besvära Englands lifsmedelsförsörjning. Frågan är då, hur han i verkligheten betraktade en sådan uppgift och handlade därvid.

Napoleons lifsmedelspolitik Det är på denna punkt som d:r Roses slutsatser i hans förut nämnda uppsats blifvit bestämmande för uppfattningen. De gå ut på, att Napoleon icke allenast intet gjorde för att hindra Englands lifsmedelstillförsel utan rent af sökte framkalla spannmålsexport dit i syfte att ruinera fienden genom den ogynnsamma handelsbalans som skulle bli följden häraf. Denna framställning ger emellertid ett missvisande intryck af Napoleons såväl åtgärder som motiv och styrkes ej på något sätt af de bref d:r Rose anför till dess stöd.

Visserligen passade tanken att ruinera fienden genom import mycket väl in i Napoleons och många hans samtidas ekonomiska föreställningssfär, såsom den föregående framställningen tillräckligt har visat. Men just lifsmedelsområdet intog här en undantagsställning, så till vida som detta i fastlandsstaterna och särskildt i Frankrike till det sista reglerats efter den medeltida »försörjningspolitikens» mer än efter merkantilismens grundsatser, på det sätt, att man främst velat sörja för riklig tillgång och icke främst för lönande produktion och afsättning. Napoleon afvek icke på detta område af näringspolitiken mer än på andra från Frankrikes ekonomiska traditioner; och det skulle ha varit mycket egendomligt, om han låtit leda sig af en föreställningskrets när det gällde hans eget land och en annan när det gällde fienden. Så var icke heller förhållandet, utan hans uppfattning är i och för sig fullt konsekvent och ej alls svår att förklara.

Det grundläggande momentet i Napoleons lifsmedelspolitik var, som nyss nämndes, att trygga tillgången inom landet, och detta icke blott af samma skäl som hans bourbonske företrädare utan också på grund af hans ifver att hindra arbetaroroligheter. Därför påminner han ständigt sina franska medhjälpare om faran af att vara otillräckligt