Sida:Kontinentalsystemet.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs
32
KAP. I. KONTINENTALSYSTEMETS FÖRUTSÄTTNINGAR

nog att föranleda konfiskering. Ja, den gamle hamburgske handelsekonomen Büsch berättar i ett af sina sista arbeten (med den utmärkta titeln Ueber das Bestreben der Völker neuerer Zeit, einander in ihrem Seehandel recht wehe zu thun, 1800) t. o. m. ett sådant exempel som att när en fransk kapare en gång undantagsvis icke lyckats finna något som helst engelskt ombord på det kapade fartyget, mutades två af matroserna att röja, att skepparen haft ett par engelska stöflar, som kastats öfver bord då kaparen närmade sig — och det var nog för fartygets konfiskering.[1] I ett mål mot fem danska ostindiefarare, hvilkas rika laster ögonskenligen voro danska, lyckades man få fartygen förklarade förbrutna, emedan de laskarer, som funnos bland besättningen, voro engelska undersåtar. I andra fall kondemnerades fartyg och last, emedan det förra var byggdt på ett engelskt varf och inköpt efter krigsutbrottet, t. o. m. fastän fartyget var fransk pris och hade sålts till sin dåvarande danske ägare af den franske kaparen. Rättskipningen var också en parodi; som domare fungerade konsulerna i de viktigaste kapartillhållen, och de lågo ofta i maskopi med kaparna, ja, det förekom att de själfva voro f. d. kapare eller rent af fortfarande kommersiellt intresserade i kaperierna. Missbruken voro sådana, att de alldeles växte den svaga direktorieregeringen öfver hufvudet. Reubell, en af direktorerna, berättade sålunda för danske ministern i Paris, att en domstol konfiskerat och låtit sälja till förmån för kaparen ett svenskt fartyg med last som ankommit för franska regeringens egen räkning. Kaparna arbetade i händerna på hvarandra, så att en af dem kunde beröfva ett neutralt fartyg dess skeppspapper, i syfte att en annan strafflöst skulle kunna kapa fartyget — ty utan papper var dess kondemnering säker.

Det egendomliga och äfven för den följande utvecklingen betecknande i direktoriepolitiken är, att den verkade som en fransk själfblockad. Det är nämligen uppenbart, såsom Mahan framhåller, att den makt som var utestängd från hafvet var den som egentligen hade behof af de neutrala för sin tillförsel och därför rent materiellt sedt hade mest att förlora på våldshandlingar emot dessa: »hvarje slag emot en neutral var i verkligheten, också om ej till det yttre, ett slag för England». Under de knappt två år nivôse-lagen var i kraft gjorde den därför i stort sedt slut på den af England i någon mån oberoende neutrala handeln och sjöfarten på Frankrike. Neutrala fartyg vågade sig nämligen ej dit, så att redan under år 1798 deras kustfart på Frank-

  1. Büsch, Sämmtliche Schriften über die Handlung V (1825) 278 f.