Sida:Kontinentalsystemet.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs


39
EKONOMISKA IDÉER

leons hela motivering för kontinentalsystemet är mycket slående — ett utmärkt parallellt exempel erbjuder sålunda den skrytsamma öfversikt som förelades lagstiftande kåren 1807 (nedan sid. 50). Men tankegången måste också ses i sammanhang med de franska revolutionärernas, sedermera af Napoleon öfvertagna, uppfattning om innebörden af och grunden för Englands ekonomiska maktställning, och 1795 års instruktion utgör alltså en lämplig öfvergång till detta lärorika kapitel.


IV. Ekonomiska idéer med hänsyn till Englands ställning »Die Ursachen des Auff- und Abnehmens der Städt, Länder und Republicken» — för att begagna titeln på en bok af den gamle merkantilisten Johann Joachim Becher — ha alltid varit och äro ännu i dag ett mycket dunkelt kapitel, som det ekonomiska tänkandet långt ifrån fullt klarlagt. Under den nu ifrågavarande perioden utgjorde grunderna för Englands ställning såsom ledande handels-, sjöfarts- och kolonialnation efter Nederländernas relativa återgång en ständig källa till undran och föranledde misstro mot hållbarheten i hela dess ekonomiska byggnad. Misstron var mest förklarlig i franska kretsar och enkannerligen hos fr nska revolutionärer. Ty för dessa i Rousseaus skola fostrade ekonomiska dilettanter måste det onaturliga och följaktligen ohållbara i en till den grad från jorden lösgjord organisation förefalla alldeles påtaglig, så mycket mer som också fysiokratismen kunde leda till samma slutsatser, i den mån dess inflytande öfver hufvud taget var att räkna med. Det ihåliga i Englands ekonomiska system är också omkvädet i det ofta citerade officiella tal, hvari girondisternas ledare Brissot den 12 januari 1793 i nationalkonventet framlade hela argumentationen för ett krig med England, i ordalag som skulle gå igen i den slutliga krigsförklaringen. »Man måste sönderrifva den slöja som omgifver Englands imposanta koloss»; »när den väl underrättade iakttagaren med uppmärksamt öga betraktar denna den engelska storhetens imposanta byggnadsställning (échafaudage), förmår han genomskåda dess tomhet»; »säg därför, om det icke skall blifva en lätt sak att kullstörta en makt, hvars kolossala resning röjer dess svaghet och påkallar dess undergång».[1] Denna framställning af det trolösa Albion som kolossen på lerfötter går sedan ständigt igen, vare sig den är endast hvad man önskar eller dessutom hvad man tror eller — sannolikast — någonting midt emellan. Äfven hos Napoleon har den sitt underlag i en allmän ekonomisk uppfattning, nämligen om handelns ringa värde för ett land i jämförelse med industrien och jordbruket,

  1. Le Moniteur 15 januari 1793.