Sida:Kontinentalsystemet.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs
47
EKONOMISKA IDÉER

för ändamålet, också om Englands handel i sin totalitet blefve oberörd.

I sina praktiska slutsatser tillhör De Guer närmast den uppfattning Adam Smith gjort det till sin uppgift att vederlägga. När England ej kan betala subsidier med varuexport till utlandet, blir följden nämligen enligt De Guers mening ett af två. Antingen måste det exportera guld; och med den stora cirkulationen af sedelmynt inom landet, gentemot den ringa ökningen i dess tillgång på metalliskt mynt, utsätter detta alla de sedelutgifvande bankerna för fara att gå under. Eller också underlåter England att exportera ädel metall; och då det ej har tillräckligt stora tillgodohafvanden på fastlandet för att motsvara subsidiebetalningarna, komma i stället växelkurserna att undergå en för dess handel ruinerande förskjutning. Som vanligt är det här mer eller mindre korrekt uppfattade yttre företeelser som påverkat tankegången. Det hade varit en våldsam nedgång i Englands banks metalliska kassa, nästan ned till 1 mill. pund, som föranledt bankens stängning i februari 1797; och det uppseende denna händelse väckte tycks ha undanskymt det förhållandet, att kassan redan året därpå på nytt steg till 6+12, ja 7 mill. pund samt under de följande åren trots betydliga fluktuationer aldrig på nytt gick ner till siffran vid bankstängningen. Också de engelska växelkurserna, närmast på Hamburg, hade fluktuerat starkt och varit särskildt »ogynnsamma» för England under åren 1794 och 1800—01, hvilket man satte i samband med de stora utbetalningar på fastlandet, som onekligen delvis sammanföllo i tiden med dessa företeelser.[1] Uppfattningen hos De Guer var alltså delvis mycket förklarlig; i hvad mån den var riktig är en fråga som ej hör till detta stadium af undersökningen.

Hvad det däremot gäller på detta ställe är den utmärkta grundval för ett angrepp på Englands export som en dylik åskådning erbjöd. Med uppfattningen af å ena sidan växelkurserna och metalltillgången som verkningar af betalningsbalansen gentemot utlandet och å andra sidan Englands allmänna solvens som beroende af bankernas metalliska kassa hade man nämligen kommit fram — eller tillbaka — till en motivering för den gamla merkantilistiska handelspolitiken med mycket starkare bevisföring än tidigare. Merkantilsystemets handelspolitik byggde, också den, på handelsbalansläran, på faran af »undervikt i handelsvågen»; men på 1500- och 1600-talen hade det ej såsom under Napoleonstiden funnits ett system af sedelcirkulation med metall-

  1. Tooke I 197—207, 239—252, II 384.