Sida:Kontinentalsystemet.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
61
BERLINDEKRETET

England eller dess kolonier eller som anlöpt dem efter dekretets kun- görande,tillträde till någon hamn (art. 7).

Oklarheten gällde frågan om behandlingen till sjöss. Längre fram (1810) förklarade Napoleon själf vid ett par olika tillfällen, att Berlindekretet innebar enbart »fastlandsblockad och ej sjöblockad» och att det ej skulle tillämpas på hafvet, d. v. s. föranleda kaperier; men detta vittnar endast om den förmåga att glömma, som Napoleon vid behof disponerade öfver. Visserligen är det sant, att hans marinminister amiral Decrès på en fråga från amerikanska sändebudet uttalade som sin mening, att ett fartyg ej kunde kapas blott emedan det var på väg till engelsk hamn. Sant är vidare också, att kaperier eller kondemnering af kapade eller strandade fartyg på grund af Berlindekretet ej förekommo under 1806 eller de sju första månaderna af 1807, hvilket kom sjöfartspremierna att sjunka till 4 % och i England utgjorde oppositionens ständiga argument emot regeringens repressalieåtgärder. Men lika säkert är, att detta förhållande slutade genom en förklaring af Napoleon själf efter hans återkomst från Polen och meddelades prisdomstolarna i september 1807; i själfva verket ändrades praxis redan i augusti och sålunda ingalunda först genom det nya Milano dekretet i december, såsom Napoleon längre fram uppgaf. Kejsarens lagförklaring innebar, att engelskt gods ombord på neutralt fartyg skulle konfiskeras; och i praktiken tillämpades därjämte den tolkningen af dekretet, att fientlig destination var nog för ett fartygs kondemnering, detta för öfrigt i full öfverensstämmelse med både blockadens princip och med direktorietidens praxis.[1] T. o. m. efter denna tolkning var Berlindekretet emellertid så till vida mildare än 1798 års nivôse-lag, att förekomsten af engelsk last åtminstone ej föranledde kondemnering af själfva fartyget och den öfriga lasten.

Formellt sedt finnas på sin höjd två nyheter i Berlindekretets bestämmelser. Den ena är blockadförklaringen mot de brittiska öarna, hvilken knappast hade kunnat falla någon annan än Napoleon in vid en tidpunkt då intet enda krigsfartyg höll sjön emot engelsmännen. Dess förnämsta betydelse var också att utgöra en effektfull och grandios gest, och icke utan skäl kunde den ryktbare engelske juristen lord Erskine längre fram (15 febr. 1808) säga i öfverhuset, att Bonaparte

  1. Corresp. de Nap. 16 127, 17 014 (10 jan., 7 okt. 1810). — Hansard’s Parl. Deb XIII App. sp. XXXIII ff., m. fl. st. — Mahan, Infl. of Sea Power II 273, 281 f. jfr 245 — Mahan, War of 1812 I 143, 189 n. 1.