tivet, det som skulle få praktisk betydelse, utformar den förut berörda »tredje linjen» att vända Frankrikes åtgärder mot det själft genom ett påbud, »att inga varor skulle få föras till Frankrike, med mindre de först anlöpte en brittisk hamn. De kunde tvingas att anmäla sig i tullen, och en viss importafgift kunde påläggas, som vore ägnad att höja priset och bereda bättre afsättning på utländsk marknad för våra egna varor». Det torde knappt behöfva påpekas, hur troget sjöspärrningens förut utvecklade ekonomiska tendens här kommer till uttryck, med afsättningen på fientliga marknader som ett själfklart mål; det senare af de konkreta förslagen är något påverkadt af 1798 års instruktion, som i sin tur står i ett visst sammanhang med »det gamla kolonialsystemets» entrepôtprincip.
Percevals inlägg fick sin stora praktiska betydelse därigenom att Grenvilles ministär afgick några få veckor efteråt, i mars månad 1807, och efterträddes af en regering med hertigen af Portland som skäligen betydelselös premierminister, Canning som utrikesminister och Perceval själf som skattkammarkansler eller finansminister. Den nye finansministern fick snart anledning att uppta frågan om åtgärder emot Berlindekretet till ny behandling, och upphofvet gaf det västindiska intresset, som i viss mån legat bakom också Stephens aktion. En västindisk petition, som framlagts redan i februari, hade hänvisats till ett särskildt underhusutskott, och dess betänkande framlades i augusti. Däri gafs med största eftertryck den amerikanska handeln mellan fiendekolonierna och Europa skulden för sockerprisets fall, som uppgafs ha gått så långt, att det ej längre täckte ens odlingskostnaderna på annat än de största egendomarna i engelska Västindien. Vid debatten härom lofvade Perceval att med det snaraste ta itu med frågan. Som första led i uppfyllelsen af detta löfte torde man få betrakta en Order in Council, som utfärdades redan efter några dagar (19 augusti), hvarigenom fartyg som seglade under Mecklenburgs, Oldenburgs, Papenburgs eller Kniphausens flaggor förklarades för god pris, om de anlöpte fientlig hamn utan att gå därifrån till eller dit från engelsk hamn. Då dessa delvis ganska tvifvelaktiga nordtyska herrskaps flaggor brukade användas som neutrala färger i mer riskabla fall, innebar detta en första tillämpning af den nya principen på en del af den föregifvet neutrala handeln.[1]
- ↑ Lord Brougham: Life and Times of, written by himself II2 (1871) 5, 7; Speeches I (1838) 404. — Stephen 38 ff., 116 ff., 163 ff., 171. — Hansard VIII 620—56, IX 85—101, 1152 f., App. sp. LXXXI ff. — Jfr Porter 379. (Kursiv. af E. H.)
