Sida:Kontinentalsystemet.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs
81
ENGLANDS MOTÅTGÄRDER

Hufvudsaken var i alla hänseenden det obligatoriska anlöpandet af engelsk hamn; denna bestämmelses uppgift skulle framför allt vara att fördyra de fientliga koloniernas och det fientliga europeiska fastlandets produkter på alla hamnar där de kunde konkurrera med Englands eller dess koloniers egna varor.[1] För detta ändamål var det föreskrifvet, att såväl varor med fientlig destination som varor af fientligt ursprung och varor hvilka inlastats i fientlig hamn skulle lossas vid fartygets ankomst till den engelska hamnen. Undantag utgjorde endast spannmål, mjöl och andra obearbetade naturprodukter direkt hämtade från produktionslandet, där ingen konkurrens med engelska varor förekom och där man alltså utan olägenhet ansåg sig kunna visa hänsyn för Förenta staternas export af egna produkter, i motsats till reexporten af kolonialvaror — hela undantaget emellertid ett mycket betecknande bevis för hur långt man i England hade kommit ifrån 1793 års tillfälliga plan att svälta ut fastlandet.

När varorna sedan skulle återutföras, var flertalet af de utländska, däremot ej de engelskt koloniala och ej heller de nyss nämnda naturprodukterna från neutrala länder, underkastadt afgifter, som i god öfverensstämmelse med hela åtgärdens syfte nådde en afsevärd höjd, för kaffe exempelvis 28 shillings pr hundredweight, för brunt socker 10 shillings och för hvitt socker 14 shillings, hvilket med dåvarande priser torde ha motsvarat minst 20—30 % af värdet.[2] Hvad detta betydde för varor, som endast genom militärt tvång dragits in under engelsk statsmakt, framgår af en sådan detalj som att en särskild bestämmelse i den viktigaste af de hithörande lagarna, den egentliga s. k. Orders in Council Act, måste medge rätt för varuägaren att låta förstöra varan i engelsk hamn utan afgift.[3] Men dessutom rådde vissa restriktioner i rätten att öfver hufvud få återutföra dessa varor, fortfarande ingalunda för att afskära fienden från tillförsel, ehuru det ofta kunde så förefalla, utan endast i handelsrivalitetens intresse. Längst gick man därför i tillåtelse att exportera just till europeisk hamn, i det att allting fick gå dit, äfven fientlig egendom (väl att skilja från vara af fientligt ursprung), som eljest i princip var utesluten från all tolerans på grund af det engel-

  1. Se t. ex. yttranden af handelsministern lord Bathurst och inrikesministern lord Hawkesbury (sedermera lord Liverpool) i öfverhuset 15 febr. 1808 (Hansard X 471, 485).
  2. Prisuppgifter i Tookes tabeller (II 398, 414).
  3. 48 Geo. III c. 26 § 16. — Jfr lord Erskine i öfverhuset 8 mars 1808 (Hansard X 966 f.).

6—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.