Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs

Vad månde Erlend Nikulausson ha att göra vid Gerdarud — det kunde hon ej förstå.

Hon visste sig ej ha tänkt vidare på honom under kvällen, men hela tiden hade minnet av hans smala, mörka anlete och lugna röst funnits någonstädes i skymningen utanför ljusglansen i hennes sinne.

När hon vaknade nästa morgon, sken solen in i sömnstugan, och Ingeborg omtalade att fru Groa själv tillsagt leksystrarna att de icke skulle väckas till ottesången. Nu fingo de lov att gå över till eldhuset och få sig litet mat — Kristin blev varm av glädje över abbedissans vänlighet — det var som hela världen varit god mot henne.


III.

Bondegillet i Aker var helgat åt Sankta Margareta och inledde varje år sin stämma den tjugonde juli, som är Margareta-mässans dag. Då samlades bröderna och systrarna med barn, gäster och tjänstehjon vid Akers kyrka och hörde mässan vid Margareta-altaret; sedan tågade de till gillehallen, som låg på Hofvins hospitals område; de brukade dricka där i fem dagar.

Men emedan både Akers kyrka och Hofvinshospitalet hörde till Nonneseter och då dessutom många av Akersbönderna hade legojord under klostret, så hade den sedvänjan uppstått att abbedissan och några av de äldsta systrarna skulle hedra gillet med att komma till samkvämet den första dagen. Och de av ungmörna i klostret som endast voro där för att uppfostras, men icke skulle inträda i systraskapet, fingo lov att följa med och dansa om kvällen; därför skulle de till denna fest bära sina egna kläder och icke klosterdräkten.

Det rådde alltså brådska i ungsystrarnas sömnhus kvällen före Margareta-mässan; de mör som skulle till gillet grävde i sina kistor och ordnade med sin festdräkt, och de andra stackarna gingo litet nedstämda och sågo på. Några hade satt små grytor på eldstaden och kokade sig ett vatten som skulle göra huden vit och mjuk, andra bryggde ihop något som de smetade i håret — när de sedan delade det i länkar och snodde det hårt om läderremmar fingo de vågor och lockar.

Ingeborg drog fram allt vad hon ägde att pryda sig med men kunde ej tänka ut vad hon skulle ta på sig — icke den bästa, lövgröna flöjelsklänningen i varje fall, den var för dyr och för god att komma i slikt bondelag. Men en liten mager syster som icke skulle med — Helga hette hon, och hon hade redan som barn offrats åt klostret av sina föräldrar — hon fick Kristin avsides och viskade att säkert skulle Ingeborg just ha den gröna klänningen och sin ljusröda sidensärk också.


92