Och ären I Ivar, herr Jonsson,
min egen sven,
då skolen I hänga i galgen,
det spörjes väl än!
Men det var Ivar, herr Jonsson
han var ej rädd,
han sprang i gullsnäckan,
i järn var han klädd.
Haver I, danadrottning,
så mången god natt
som himmeln den är
alltmed stjärnor besatt!
Haver I, danakonung,
så månget ont år
som linden bär löv
och som hinden har hår —
Kännen I Ivar, herr Jonsson?
Det var långt lidet på natten, och bålen voro endast några högar
av aska och bränder, som svartnade mer och mer. Kristin och
Erlend stodo hand i hand under träden vid örtagårdshägnaden. Bakom
dem hade dryckeslagets larm tystnat — några unga pojkar
skuttade trallande kring glödhögarna, men spelmännen hade gått och
lagt sig, och större delen av folket var borta. En och annan hustru
gick och letade efter sin man, som ölet vält omkull någonstädes ute.
»Var tro jag lagt min kappa?» viskade Kristin. Erlend lade armen om hennes liv och slog sin kappa om dem bägge. Tätt slutna till varandra gingo de in i örtagården.
En påminnelse om dagens heta kryddoft, men fuktig och dämpad av daggens svalka, slog emot dem. Natten var mycket mörk, himlen gråmulen av skyar ovan trädtopparna. Men de märkte att det fanns andra människor i trädgården. Erlend tryckte mön intill sig en gång och frågade viskande:
»Är du icke rädd, Kristin?»
I en blek glimt mindes hon världen utanför denna natt — och att detta var vansinne. Men hon var så ljuvligt kraftlös. Hon bara lutade sig närmare intill mannen och viskade otydligt — hon visste ej själv vad.
De kommo till slutet av stigen; där var en stengärdsgård ut mot skogen. Erlend hjälpte henne upp. När hon skulle hoppa ned på andra sidan, tog han emot henne och höll henne lyft i sina armar ett ögonblick, innan han satte ned henne i gräset.
Hon stod med uppåtvänt ansikte och mötte hans kyss. Han höll
