händerna om hennes tinningar — hon tyckte det var så skönt att känna hans fingrar gräva sig in i hennes hår — hon tyckte hon måste göra honom gott igen, och så grep hon om hans huvud och försökte kyssa honom, så som han kysste henne.
När han lade sina händer mot hennes barm och strök över brösten, kände hon det som om han öppnade in till hennes hjärta och tog det, han skilde underdräktens sidenveck helt litet och kysste mellan dem — det hettade ända in i hjärterötterna.
»Dig kunde jag aldrig kränka», viskade Erlend. »Du skulle aldrig gråta en tår för min skull. Aldrig hade jag tänkt en mö kunde vara så god som du är, Kristin min —»
Han drog henne ned i gräset under buskarna; de sutto med ryggen mot stengärdsgården. Kristin sade ingenting, men när han upphörde att smeka henne, sträckte hon upp sin hand och rörde vid hans ansikte.
Om en stund frågade Erlend: »Är du icke trött, kärestan min?» Och när Kristin lutade sig mot hans bröst, slöt han armarna om henne och viskade: »Sov du, sov du, Kristin, här hos mig —»
Hon gled djupare och djupare in i mörker och värme och lycka vid hans barm.
När hon kom till sig igen, låg hon utsträckt i gräset med kinden
mot hans bruna silkesknä. Erlend satt som förut med ryggen mot
stengärdet, hans ansikte var grått i gryningsdagern, men hans
vidöppna ögon voro så förunderligt klara och sköna. Hon såg att han
hade svept sin kappa helt och hållet kring henne — hennes fötter
voro så härligt varma inne i pälsfodret.
»Nu har du sovit i mitt sköte», sade han och log svagt. »Gud löne dig, Kristin — du sov så tryggt som ett barn i modersfamnen —»
»Haven I icke sovit, herr Erlend?» frågade Kristin, och han log ned i hennes nymornade ögon:
»Kanhända kommer den natten då du och jag töras somna in tillsammans — jag vet icke vad du lär mena härom, när du får tänka på saken. Jag har vakat här i natt — ännu är det så mycket mellan oss, att det är mera än om där legat ett naket svärd mellan mig och dig. — Säg mig, om du vill hålla mig kär, när denna natten är förbi?»
»Jag vill ha eder kär, herr Erlend», sade Kristin, »jag vill kär, så länge I viljen det — och sedan vill jag ingen annan älska —»
»Då», sade Erlend långsamt, »må Gud svika mig, om någonsin kvinna eller mö kommer inom mina armar, förrän jag får äga dig lagligen och med heder. — Säg det du ock», bad han. Kristin sade:
»Må Gud svika mig, om jag tar någon annan man i mina armar, så länge jag lever på jorden.»
102
