— de ha två barn också med varandra — han måste rymma till Sverige, och han har bötat så mycket av sina ägodelar att herr Munan säger han blir en fattig man till slut, om han icke bättrar sig snart —»
»Ja, du kan förstå att jag vet det», sade Kristin med stelt anlete. »Men det är ju slut nu med den saken —»
»Ja, det var det herr Munan sade, att det varit slut mellan dem så många gånger förr», sade Ingeborg tankfullt. »Men dig kan det ju icke göra något — du skall ju ha Simon Darre. Men fager, det är Erlend Nikulausson —»
Följet från Nonneseter skulle resa samma dag efter nonanstiden. Kristin hade lovat Erlend att möta honom vid stengärdsgården, där de suttit om natten, så framt hon såg sig någon råd att komma.
Han låg på magen i gräset med huvudet i händerna. Strax han såg henne, sprang han upp och räckte henne båda sina händer, när hon skulle hoppa ned.
Hon tog dem, och de stodo en stund hand i hand. Så sade Kristin:
»Varför förtalde du mig detta om herr Björn och fru Åshild i går?»
»Jag kan se på dig att du vet det», svarade Erlend och släppte brått hennes händer. »Vad tänker du nu om mig, Kristin?»
»Jag var aderton år den gången», sade han häftigt, »det är tio år sedan kungen, min frände, sände mig med på färden till Vargöyhus — och så blevo vi över vintern på Steigen — hon var gift med lagmannen, Sigurd Saksulvson; jag tyckte synd om henne, för han var gammal och otroligt ful — jag vet icke hur det bar till — ja, jag var kär i henne också. Jag bjöd Sigurd kräva vad han ville i böter, jag ville gärna givit honom gottgörelse — han är en duktig man på många vis — men han ville det skulle gå efter lagen, han förde saken till tings — jag skulle brännmärkas för hor med husfrun där jag varit som gäst, förstår du —
Så kom det till min fars kännedom, och så kom det inför kung Håkon — han — han jagade mig från sin gård. Och lyster dig veta alltsammans — det är ej mera mellan Eline och mig än barnen, och hon bryr sig ej stort om dem. De äro i Österdalarne, på en gård jag ägde där; jag har givit den åt Orm, pilten — men hon ville icke vara hos dem — Hon tänker väl att Sigurd kan icke leva evigt — jag vet icke vad hon vill.
Sigurd tog henne till sig igen — men hon säger hon gick som en hund och en trälkvinna på hans gård — så stämde hon möte med mig i Nidaros. Jag hade det icke stort bättre på Husaby hos far min — Jag sålde allt jag kunde få i mina händer och rymde med henne till Halland — grev Jakob var välvillig mot mig —. Kunde jag annat göra, då hon gick med mitt barn? Jag tänkte det hade ju så många män sluppit undan drägligt nog för slik sam-
104
