Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs

manlevnad med annans kvinna — när man är rik så. Men kung Håkon är slik att han är strängast mot sina egna. Vi voro åtskils ett år, men så dog far, och då kom hon tillbaka. Så kom det andra ting till. Landbönderna mina vägrade att gälda sin avrad eller tala med mina ombudsmän, för det jag var lyst i bann — jag for hårt fram till gengäld, och så fick jag sak på mig för rån, men jag hade icke pengar att avlöna mitt husfolk; du kan veta jag var för ung att finna det bästa råd i dessa vanskligheter, och mina fränder ville icke hjälpa mig — förutom Munan, såvitt han tordes för sin hustru —.

Ja, nu vet du det, Kristin, att jag satt till mycket både av gods och heder. Bättre tjänt vore du nog med att hålla fast vid Simon Andresson.»

Kristin lade armarna om hans hals:

»Vi vilja hålla oss till det vi svuro varandra i natt, Erlend — om du tycker som jag.»

Erlend tryckte henne hårt intill sig, kysste henne och sade:

»Det må du nu också lita på, mina förhållanden skola nog bli annorlunda — nu har ingen i världen makt över mig mer än du. Åh, jag tänkte så mångt i natt, när du sov i mitt sköte, du väna. Så mycket förmår ej djävulen över en man att jag skulle kunna göra dig sorg eller skada, du dyraste livet mitt —»


IV.

Den tid han bodde på Skog hade Lavrans Björgulfson skänkt gods till Gerdaruds kyrka för själamässor på sina föräldrars dödsdag. Björgulf Kettilsons årsdag var den 13 augusti, och Lavrans hade avtalat med sin bror att detta år skulle han hämta Kristin ut till sig, så att hon kunde övervara mässan.

Hon gick i ångest för att det skulle komma någonting i vägen, så att farbrodern icke höll sitt löfte — hon tyckte sig hava märkt att Åsmund ej brydde sig stort om henne. Men dagen före mässan kom Åsmund Björgulfson till klostret och hämtade sin brorsdotter. Kristin fick tillsägelse att kläda sig i världslig dräkt, dock mörkt och enkelt. Folk hade fäst sig vid att systrarna från Nonneseter färdades alltför mycket omkring utanför klostret; därför hade biskopen påbjudit att de ungdöttrar som ej skulle vigas till nunnor icke finge bära något som liknade sig till ordensdräkt, när de gästade sina fränder — så att ej folk i allmänhet måtte taga dem för trolovade eller vigda nunnor.

Kristin var hjärteglad, när hon red utåt landsvägen med sin farbror, och Åsmund blev mera munter och vänlig mot henne, när han märkte att mön dock kunde tala med folk. Eljest var Åsmund nog så nedstämd: han sade det likade sig till att det bleve uppbåd

105