Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

till leding denna höst och att konungen skulle draga med en här till Sverige för att hämnas den ogärning som övats mot hans måg och hans brorsdotters make. Kristin hade hört om mordet på de svenska hertigarna och tyckte det var det värsta nidingsdåd — dock syntes alla slika rikets ärenden henne så fjärran. Ingen talade vidare om dylikt hemma i dalen; hon mindes också att hennes far hade legat i leding mot hertig Erik vid Ragnhildsholm och Kongahälla. Åsmund redogjorde nu för allt som timat mellan konungen och hertigarna. Kristin fattade icke mycket av det, men hon hörde noga efter allt vad farbrodern berättade om de trolovningar som ingåtts och frångåtts med kungadöttrarna. Det tröstade henne att det var då icke överallt så som hemma i hennes bygd, att ett avtalat fästemål blev räknat för att binda nästan lika mycket som ett giftermål. Hon tog nu mod till sig, berättade om sitt äventyr på kvällen före Halvardsvakan och sporde sin farbror om han kände Erlend av Husaby. Åsmund gav Erlend ett gott vittnesbörd, sade att han hade ju ställt det vanvettigt för sig, men skulden var mest hans fars och kungens; de hade burit sig åt som om den unge pilten var fans eget horn, för det han råkat ut för detta eländet. Kungen var alltför from, när det gällde slikt, och herr Nikulaus var vred för det Erlend ött bort så mycken värdefull egendom — så hade de dundrat om hor och helvetets eld — »och något styvsinne måste det dock finnas hos en duktig sven», sade Åsmund Björgulfson. »Och kvinnan var mäkta fager. Men du har nu icke orsak att hålla reda på Erlend, så bry dig du icke om hans ärenden!»


Erlend kom ej till mässan, såsom han lovat Kristin, och hon tänkte mera på det än på Guds ord. Hon kunde ej känna någon ånger därvid — hade endast denna sällsamma förnimmelse av att vara främmande för allt som hon förr känt sig bunden vid.

Hon försökte trösta sig — Erlend menade väl det var förståndigast att ingen som hade myndighet över henne fick reda på deras vänskap nu. Detta kunde hon ju själv inse. Men hon hade längtat så innerligt, och hon grät, när hon om kvällen kommit till ro på loftet, där hon skulle ligga med Åsmunds små döttrar.


Dagen efter gick hon upp i skogen med det yngsta av farbroderns barn, en liten mö på en sex år. När de kommit ett stycke upp i utmarkerna, kom Erlend springande efter dem. Kristin visste att det var han, innan hon hade sett vem som kom.

»Jag har setat uppe på höjden och spejat ned på tunet, sen dager vart ljus», sade han, »jag tänkte nog du skulle finna läglighet att komma ut —»

»Tänker du jag gått ut för att möta dig då?» sade Kristin och log. »Och är du ej rädd för att gå med hundar och båge i min farbrors skog?»


106