än när hon var på Dyfrin året förut, att både föräldrarna och de fyra syskonen lyssnade mest till Simon och gjorde allt vad han önskade. Alla fränderna älskade varandra hjärtligt men enades utan groll om att sätta Simon främst bland sig.
Nu levde dessa människor i gamman och glädje, besökte kyrkorna och offrade varje dag, möttes och drucko i vänners lag varje kväll, och de unga fingo då leka och dansa. Alla visade Kristin den största vänlighet, och ingen tycktes märka hur föga glad hon var.
Om kvällen, när ljuset blivit släckt på loftet och alla gått till sängs, brukade Simon stiga upp och gå dit bort där flickorna lågo. Han satt gärna en stund på sängkanten; sitt tal ställde han mest till sina systrar, men i mörkret smög han sin hand in på Kristins bröst och lät den ligga där — hon svettades av motvilja därvid.
Nu då hennes uppfattning av sådant var mycket skarpare, förstod hon gott att det var många ting som Simon var både för stolt och för blyg att säga henne, då han märkte att hon icke ville ge sig in på slikt. Och hon kände en underlig, bitter vrede mot honom, för att det tycktes henne som om han ville göra sig till en bättre man än den som hade tagit henne — fast han ju icke visste om att den andre fanns till.
Men en kväll, då de varit och dansat i en annan gård, hade Astrid och Sigrid stannat kvar där och skulle sova hos en leksyster. När Dyfrinsfolket frampå natten kommit till ro på sitt loft, gick Simon bort till Kristins säng och steg upp i den; han lade sig ned ovanpå fällen.
Kristin drog över sig till hakan och tryckte armarna hårt över bröstet. Om en stund kom Simon med sin hand och ville lägga den på hennes barm. Hon kände silkessömmarna på hans ärmlinning, så hon förstod att han inga kläder hade tagit av sig.
»Du är nog lika blyg i mörker som vid dager du, Kristin», sade Simon och skrattade litet. »Din ena hand kan du väl låta mig få hålla?» frågade han, och Kristin stack till honom fingerspetsarna.
»Synes dig icke vi kunde ha litet att tala om, nu då det bär så till att vi kunna vara allena en liten stund?» sade han, och Kristin tänkte att nu måste hon tala. Så svarade hon jo. Men sedan förmådde hon ej få fram ett ord.
»Får jag komma in under fällen då?» bad han igen. »Här är kallt i stugan nu —.» Och han smög sig in mellan fällen och den yllerya hon hade närmast över sig. Han krökte ena armen kring hennes huvudgärd, men så att han ej rörde vid henne. På detta sätt lågo de en stund.
»Du är icke god att gilja till du», sade Simon och skrattade helt uppgiven.
»Nu lovar jag dig att jag skall icke så mycket som kyssa dig, om det är dig emot. Men du kan då väl tala till mig, säg?»
122
