Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs

rar inför drottningen, såg Kristin ej till honom mer, men hon tordes ej heller lyfta sina ögon från golvet. Hon undrade om han stod någonstädes i hallen, hon tyckte hon kände hans blick på sig — men hon tyckte också att alla människor såg på henne, som om de måste märka att hon stod där som en lögnerska med pannguldet över sitt utslagna hår.


Han var icke i den hallen där de unga fingo traktering och där de dansade, sedan borden flyttats undan. Kristin måste dansa vid Simons hand denna kväll.

Vid ena långväggen stod ett golvfast bord, och dit buro konungens svenner öl och mjöd och vin hela natten. En gång då Simon drog henne dit bort och drack henne till, såg hon att Erlend stod helt nära henne bakom den andre. Han såg på henne, och Kristins hand darrade, när hon tog bägaren ur Simons hand och förde den till munnen. Erlend viskade ivrigt till den man som var med honom, en storväxt och något fyllig, ståtlig äldre man, som ovilligt skakade på huvudet och såg vred ut. Strax efteråt förde Simon henne tillbaka till dansen.

Hon visste ej hur länge denna dansen varade — visan tog aldrig slut, och varje stund var lång och tung av längtan och oro. Till slut var det förbi, och Simon ledde henne till dryckesbordet igen.

En vän kom fram och talade med honom, förde honom några steg med sig bort till en grupp unga män. Då stod Erlend framför henne.

»Jag har så mycket jag skulle ha sagt dig», viskade han, »jag vet icke vad jag skall börja med — i Jesu namn, Kristin, hur är det med dig?» frågade han hastigt, ty han såg att hon blev vit som kalk i ansiktet.

Hon kunde icke se honom klart; det var som om det varit rinnande vatten mellan deras anleten. Han tog en bägare från bordet, drack och räckte henne den. Kristin tyckte den var alltför tung, eller hennes arm var som om den varit avslagen vid axelleden — hon orkade ej lyfta den till munnen.

»Är det så att du vill dricka med din fästman men icke med mig?» frågade Erlend sakta. Men Kristin släppte bägaren ur handen och föll framstupa i hans armar.

Hon vaknade upp och låg på bänken med huvudet i en främmande mös knä. De hade knäppt upp hennes bälte och löst söljan från hennes bröst — någon stod och slog henne i händerna, och hon hade vatten i ansiktet.

Hon satte sig upp. I kretsen omkring sig såg hon på ett ställe Erlends ansikte, blekt och förstört. Själv kände hon sig kraftlös i kroppen, som om alla ben smultit, och huvudet var liksom stort och ihåligt — men någonstädes inne i det satt en enda klar och förtvivlad tanke och lyste — hon måste tala med Erlend.


125