Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs

Kristin skakade på huvudet. Så sade hon:

»Då blir du väl glad, när du får höra att jag talt med Simon Andresson — och han vill icke binda mig vid det avtal som gjorts om oss, innan jag träffade dig.»

Erlend blev stormande glad, och Kristin måste berätta om allt. Dock teg hon med de nedsättande ord Simon sagt om Erlend, men hon nämnde att han icke ville påtaga sig skulden inför Lavrans.

»Det är ju rimligt», sade Erlend kort. »De tycka bra om varandra, din far och hans? Ja, mig kommer han att tycka mindre om — Lavrans.»

Kristin tog dessa ord som ett tecken att Erlend dock förstod vilket drygt stycke hon hade kvar att gå, innan de voro framme; och hon var tacksam för det. Men han återkom ej därtill, han var överlycklig och sade, att han fruktat hon ej skulle haft mod att tala med Simon.

»Du tycker om honom på ett vis, kan jag märka», sade han.

»Kan det göra dig något», frågade Kristin, »efter allt som varit mellan mig och dig, att jag kan se att Simon är både rättsinnig och duktig?»

»Hade du aldrig mött mig», sade Erlend, »så kunde du fått goda dagar med honom, Kristin. Varför log du?»

»Åh, jag minns något fru Åshild sade en gång», svarade Kristin. »Jag var bara barnet den tiden — men det var något om att de goda dagarna tillfalla förståndigt folk, men de bästa dagarna får den som som vågar vara oklok.»

»Gud signe moster Åshild, om hon lärt dig slikt», sade Erlend och tog henne i sitt knä. »Det är underligt, Kristin, aldrig har jag märkt att du varit rädd!»

»Har du aldrig märkt det?» frågade hon tätt intill honom.

Han satte henne på sängkanten och löste av henne skorna, men så drog han henne tillbaka till bordet.

»Ånej, Kristin — nu ser det dock ljust ut för oss två. Jag hade väl icke handlat mot dig som jag gjort», sade han och strök och strök över hennes hår, »hade det ej varit för att var gång jag såg dig tycktes det mig lika orimligt att de skulle vilja ge ett så fint och fagert viv åt mig — Sätt dig här och drick med mig», bad han.


Strax efteråt bultade det på dörren — det lät som om någon slog på den med ett svärdsfäste.

»Låter upp, Erlend Nikulausson, om I ären därinne!»

»Det är Simon Darre», sade Kristin lågt.

»Låter upp, man, i djävulens namn — om I ären en man!» ropade Simon och slog åter på dörren.

Erlend gick till sängen och tog sitt svärd från spiken ovanför.

138