Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/15

Den här sidan har korrekturlästs

Första avdelningen
JÖRUNDGÅRD


I.

VID arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.

Lavrans var av den släkten som här i landet nämndes Lagmanssönerna. Den kom in från Sverige med den Laurentius östgötalagman som rövade Bjälbojarlens syster, jungfru Bengta, ur Vreta kloster och rymde till Norge med henne. Herr Laurentius var hos kung Håkon den gamle, som visade honom stor ynnest; kungen gav honom gården Sil. Men när han varit här i landet i åtta år, lades han på sotsängen och dog, och änkan, Folkungadottern, som folk i Norge kallade kungadotter, for då hem och förlikte sig med sina fränder. Hon blev sedan rikt gift i ett annat land. Hon och herr Laurentius hade inga barn med varandra, och därför ärvdes Skog av Laurentii broder Kettil. Han var farfar till Lavrans Björgulfson.

Lavrans var tidigt vorden gift; han var endast tjuguåtta år gammal, när han kom till Sil, och tre år yngre än sin hustru. I uppväxtåren hade han varit vid hirden och njutit god fostran; men efter sitt giftermål blev han boende i ro på sin gård, ty Ragnfrid var något underlig och tungsint och trivdes icke bland folket söderut. Sedan hon rönt det olycksödet att mista tre småsöner i vaggan, blev hon rentav folkskygg. Det var därför till stor del för att hustrun skulle komma närmare fränder och kända som Lavrans flyttade till Gudbrandsdalen. De hade, när de kommo dit, ett barn i livet, en liten mö, som hette Kristin.

Men när de bosatt sig på Jörundgård, levde de mest lika stilla där och höllo sig särdeles mycket för sig själva. Det tycktes ej som Ragnfrid frågat stort efter sina fränder, ty hon såg dem ej oftare än hon för anständighets skull måste. Detta kom sig till dels av att Lavrans och Ragnfrid voro ovanligt fromma och gudfruktiga människor, som flitigt besökte kyrkan, gärna härbärgerade Guds tjänare och folk som färdades i kyrkans ärenden, eller pilgrimer,

7