Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs

åt den — så framt det ej bjuder dig för mycket emot att se den i huset.

— Jag rider norrut i morgon bittidan, sade han, och så tog han henne i hand till farväl, medan portvaktarsystern såg på.


Simon Darre gick ned mot staden. Han gick och slog i luften med knuten näve, talade halvhögt och svor ut i dimman. Han svor inför sig själv att han sörjde icke henne. Kristin, det var som ett ting han hade trott vara rena guldet — då han fick se det på nära håll, så var det bara mässing och tenn. Vit som en snöflinga hade hon knäböjt och sträckt sin hand in i lågan — det var i fjol; i år drack hon vin med en bannlyst, liderlig sälle på loftet hos Fluga — nej för hin håle! Det var Lavrans Björgulfson han sörjde över, han som satt däruppe på Jörundgård och trodde — aldrig hade det väl fallit Lavrans in att de kunde svika honom så! Nu skulle han själv bära fram budet och hjälpa till att ljuga för den mannen, för detta var det hans hjärta brann av sorg och vrede.

Kristin hade icke tänkt hålla sitt löfte till Simon Darre, men det blev ej mera av än att hon fick växla några ord med Erlend en kväll uppe på vägen.

Hon stod och höll hans hand, märkvärdigt undergiven, medan han talade om det som hänt på Brynhilds loft sist. Med Simon Andresson skulle han talas vid en annan gång. »Hade vi slagits däruppe, så hade det kommit ut i hela staden», sade Erlend häftigt. »Det visste han alltför väl, den där Simon!»

Kristin förstod hur denna händelse svidit i honom. Hon hade också tänkt på den oupphörligt sedan dess — det var ej möjligt att komma från detta: i detta äventyr stod Erlend med ännu mindre heder än hon själv. Och hon kände att nu voro de sannerligen ett kött — hon skulle vara medansvarig för allt vad han gjorde, till och med när hon ogillade hans gärning, och hon skulle få känna i sin egen hud när Erlend fick rivet skinn.


Tre veckor senare kom Lavrans Björgulfson till Oslo och hämtade sin dotter.

Kristin var rädd, och hjärtat sved i henne, då hon gick samtalsrummet för att träffa sin far. Det första som föll henne in, när hon såg honom stå där i samspråk med syster Potentia, var att han icke såg så ut som hon mindes honom. Kanske hade han icke förändrats något vidare, sedan de skildes åt för ett år sen — men hon hade sett honom hela denna följd av år som den unga, käcka och fagra man hon varit så stolt att ha till far, när hon var liten. Varje vinter och varje sommar, som gått fram över dem däruppe i hembygden, hade väl givit honom sitt märke, så att han blev äldre, liksom de utvecklat henne till en vuxen kvin-

142