Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs

»Så vet du väl», sade fru Åshild, »att om du också kan få en präst till att viga eder, så har Kristin förspillt all rätt till gods och arv efter sin far. Och hennes barn bli icke dina lagliga arvingar. Osäkert är om hon blir räknad som din hustru.»

»Icke här i landet kanhända. Det är också därför jag tar min tillflykt till Sverige. Hennes ättefar, Laurentius Lagman, var aldrig gift med jungfru Bengta på annat vis — de fingo aldrig hennes brors samtycke. Och likväl blev hon räknad för fru —.»

»Där voro inga barn», sade fru Åshild. »Tänker du sönerna mina skulle hålla sina händer från arvet efter dig, om Kristin blev sittande som änka med barn och det kunde tvistas om deras äkta börd.»

»Du gör Munan orätt», sade Erlend. »Dina andra barn känner jag föga — du har icke grund att vara blid mot dem, det vet jag. Men Munan har alltid varit min fulltrogne frände — han vill gärna ha mig gift; han friade för mig hos Lavrans — För övrigt kan jag lagligen upptaga till arv och ätt de barn vi få —»

»Därmed brännmärker du modern som frilla», sade fru Åshild. »Men icke fattar jag att den saktmodige mannen Jon Helgeson kan våga skaffa sig sak med biskopen genom att viga dig mot lagen.»

»Jag biktade mig för honom i somras», sade Erlend dämpat. »Då lovade han att viga oss, om alla andra råd skulle tryta.»

»Jaså, på det viset) sade fru Åshild. »Då har du dragit en svår synd över dig, Erlend. Kristin hade det gott hemma hos sin far och mor — ett gott gifte med en präktig och hederlig man av god ätt var avtalat för henne.»

»Det har Kristin nu själv sagt», svarade Erlend, »att du talat om att vi två skulle hövas varandra väl och att Simon Andresson var ingen husbonde för henne.»

»Åh, jag har sagt, och jag har sagt», bet mostern av. »Jag har sagt så mycket i min tid jag! — Icke fattar jag heller att du kunnat få din vilja fram så lätt med Kristin. Många gånger kunnen I icke ha kommit samman. Och jag skulle ej ha trott hon var lätt att vinna, den mön —.»

»Vi möttes i Oslo», sade Erlend. »Sedan var hon ute hos farbrodern i Gerdarud. Hon kom ut och mötte mig i skogen.» Han såg ned och sade mycket lågmält: »Jag hade henne allena för mig själv därute —.»

Fru Åshild for upp. Erlend böjde huvudet ännu djupare.

»Och efter det var — var hon vän med dig?» frågade hon vantroget.

»Ja», Erlend log ett vekt och skälvande leende. »Vi voro vänner efter detta. Och det var henne icke så mycket emot — men utan skuld är hon. Det var då hon ville jag skulle föra bort henne — hon ville icke tillbaka till sina fränder.»


163